Barn är inte framtiden, barn är nu!

Hej på er!

Ber om ursäkt för dåligt uppdatering. De senaste veckorna har jag och Gabrielle arbetat stenhårt med projektrapporten som ska vara färdig den 15:e april! Vi är nu nästintill färdiga och har bara små saker kvar att tillägga och ändra på.

För tillfället har jag inte tid att publicera någon sammanfattning på vårt resultat, alla slutsatser och någon analys. Men det ska jag se till att det gör så fort det lugnat ner sig med skolan och arbetet har skickats in! Som sagt tidigare, har resan och vårt arbete varit bland det mest fantastiska vi någonsin gjort. Bara faktumet att vi upplyst över 100 ungdomar om FN:s barnkonvention är så stort att det inte går att ta på. Att vi också ökat intresset för ungas och mänskliga rättigheter samt ungas inflytande inte bara hos själva utan även hos de filippinska ungdomarna vi fick möjlighet att träffa, gör det ännu mera ofattbart.

I all iver och förväntan har vi dessutom glömt att uppdatera bloggen med att vi får filippinskt besök v.15-16!! De tre lärarna samt rektorn på Legarda Elementary School i Manila som vi lärde känna under vår vistelse där, anländer till Sverige om en vecka, alltså nästa måndag! De ska bl.a. få vara med på särskolan på Kattegattgymnasiet eftersom de tre lärarna arbetar med just särskola i Manila, besöka Sturegymnasiet för att få vara med om den estetiska verksamheten där, besöka en grundskola, fängelset samt mycket mera.

Hoppas nu på mer uppdatering när de kommit!

Stå på er!
/Martina

Vi klickade oss in på Unicef:s hemsida och fann en artikel, som enligt oss, inte kunde varit mer fantastisk! Det här är precis vad vårt projektarbete handlar om. Att öka medvetenheten om konventionen bland barnen och att göra det genom att utnyttja det forum där barn spenderar den största delen av sin tid under barndomen, skolan.
Här kommer den:

BARNKONVENTIONEN I LÄROPLANEN

Sveriges regering har ett ansvar för att kännedom och kunskap om konventionen sprids till olika målgrupper. Det anges i artikel 42 i barnkonventionen och gäller t ex föräldrar, politiker och olika yrkesgrupper som arbetar med barn. Inte minst gäller det barnen själva som alltså, enligt barnkonventionen, har rätt att känna till sina egna rättigheter. Med ökad kunskap följer också större förutsättningar för barnen att få hjälp när deras rättigheter kränks och slå larm när andra drabbas. Likaså innebär det en möjlighet för barnen att öka sin solidaritet med barn i andra länder.

LÅG MEDVETENHET

Under 90-talet, när barnkonventionen just antagits, anslog regeringen 10 miljoner kronor till olika frivilligorganisationer för att sprida kunskap om barnkonventionen till landets skolelever. Även Barnombudsmannen har, på uppdrag av regeringen, producerat skolmaterial som spridits till olika åldersgrupper. Insatser har alltså gjorts för att öka kunskapen om barnkonventionen.
Men trots dessa satsningar när det gäller att sprida kunskap, är medvetenheten om barnkonventionen låg bland barn runt om i landet. I Barnombudsmannens årsrapport som presenterades i mars 2009 ingick en undersökning där det framkom att endast vart femte barn hade hört talas om barnkonventionen.

UNICEF SVERIGES KRAV

Både skollagens kapitel 1 med allmänna föreskrifter och läroplanernas avsnitt om grundläggande värderingar ger stöd i arbetet för att barnkonventionen ska få en tydligare plats i grund- och gymnasieskolans arbete. I regeringens förslag till ny skollag som beräknas träda i kraft i juli 2011 nämns också uttryckligen barnkonventionen och det klargörs att barnets bästa ska vara utgångspunkten i all utbildning. Men vår uppfattning är att dessa allmänna formuleringar i skollag och läroplan inte är tillräckliga. Att förlita sig på enbart frivillig information och lärares välvilja är inte nog för att barnen ska få tillräckliga kunskaper om sina rättigheter.

UNICEF Sverige menar att skolans styrdokument inte bara ska nämna mänskliga rättigheter och barnets rättigheter i allmänna ordalag. UNICEF Sverige menar att barnkonventionen bör ingå som ett tydligt kunskapsmål i kursplanen för ämnet samhällskunskap.

REKOMMENDATIONER FRÅN FN:S BARNRÄTTSKOMITTÉ

FN:s barnrättskommitté har till uppdrag att granska hur väl länderna lever upp till barnkonventionens krav. I samband med Sveriges fjärde rapport till barnrättskommittén våren 2009 framkom kritik mot den låga kunskapsnivån bland barn och ungdomar kring barnkonventionens innehåll. Likaså framkom kritik mot att kunskapen om barns rättigheter bland lärarna var låg. Barnrättskommitténs rekommendation är att barnkonventionen skrivs in i läroplanen.

http://www.unicef.se/opinion/unicefs-paverkansarbete/vara-barnrattsfragor-i-sverige/barnkonventionen-i-laroplanen

Efter ett långt uppehåll med både inlägg på bloggen och arbete med projektet tar vi nu nya tag igen! Jag och Gabrielle sitter just nu och har börjat med sammanställingen av vår fantastiska resa.

Det tog mååånga veckor för oss båda att smälta allt vi upplevt på resan till Filippinerna och Manila, vilket gjorde att rapportskrivning och sammanställning av resan inte kändes aktuellt att ta tag i direkt efter hemkomsten. Istället njöt vi när vi ofta tänkte tillbaka och bearbetade allt vi upplevt, fått gjort och åstadkommit, vilket gör att vi nu är extra taggade för att ta upp projektet igen och köra på för fullt!

Vad som nu väntar är först och främst rapportskrivning, som krävs av oss då vi ju läser kursen PA1201 på gymnasiet. Den ska vara inne någon gång i april. Andra sätt vi förhoppningsvis kommer att få redovisa arbetet på är utsällningar (kanske på vår skola, Halmstads stadsbibliotek) och presentationer för människor både muntligt och skrftligt i form av t.ex. affisch. Vi återkommer med mer information om detta när vi vet mer!

"NYHETER": Några dagar efter hemkomst i höstas, genomförde vi ännu en intervju med Hallandsposten! Mycket trevligt, det blev ännu ett litet reportage i tidningen om våra projekt och resan.
En mycket glädjande nyhet är att det nu finns preliminär-bokade biljetter för våra filippinska vänner (FFF); Amcy, Lorna, Jason och rektorn för Legarda-skolan Dr. Marcelo besöker oss och Halmstad efter påsklovet v.14. Vi ser fram mot detta oerhört mycket och hoppas att vi kan ta emot dem och ta hand om dem på ett bra vis, trots att vi nog aldrig lyckas överträffa allt de gjorde för oss. Mer om detta när vi vet mer.

Vi hoppas att bloggandet kommer igång nu igen och att vi publicerar regelbundet :)

Ha det bra så länge!
Stå på er!

Kram/Martina

Något knas hände med bloggen, och inlägg för Dag 4 hamnar nu längst upp, fastän vi har skrivit många inlägg efter detta. Så för att läsa om dag 5 och framåt och om hemkomsten, bläddra ner en bit! :)

Gabrielle:

Fredagen den 13 november 21.25: Vi har redan spenderat fyra dagar här och just nu sitter vi i ett hus som vi har hyrt. Vi flyttade från hotellet idag, så nu bor i Amcys svägerskas hus. Det är hur mysigt som helst och vi har precis varit och ätit kvällsmat på ett mall i närheten.

Egentligen var det planerat att vi skulle intervjua kuratorn/SYV på Legarda idag, men igår kväll så blev vi inbjuda till att närvara vid en prisutdelning. Amcy, som är speciallärare har nämligen varit med i en rikstäckande tävling ”The Search for the most Outstanding reading teacher”. Amcy hade redan vunnit i sitt distrikt, alltså Manila och idag kom hon även på andra plats i hela landet! Amcy var överlycklig och vi var så stolta. Filippinernas utbildningsminister var på besök för att hålla inledningstal och dela ut priser. Han var väldigt intressant att lyssna på och vilken tur att vi fick chansen att träffa honom. Ceremonin varade i ungefär 3 timmar. Sedan stack vi direkt vidare till hotellet för att checka ut snabbt som attan.

Klockan halv fyra hade vi ett möte på The Comission on the Human Rights Center en bit utanför Manila. Trafiken var jättetjock och bilresan dit tog ett par timmar. Vi fick slänga i oss lite nötter och choklad på vägen innan vi satte oss ner för att prata med Miss Brenda Canapi på HRC. Samtalet var grymt givande och jag blir så fruktansvärt inspirerad av människor som kämpar för rättigheter! Human Rights Center är en organisation som arbetar med att skydda och uppmärksamma deklarationerna om de mänskliga och barns rättigheter. Organisationen är finansierad av staten men är tydligen helt oberoende ändå. De jobbar med att utreda brott mot konventionerna och jobbar mycket med statliga agenturer såsom advokater, polis och sjukhus. De jobbar även tillsammans med andra internationella ideella organisationer såsom Amnesty International och UNICEF. De promotar rättigheterna mycket, håller utbildningar i de mänskliga och barns rättigheter för myndigheter, allmänheten och privata organisationer. Organisationen grundades av konstitutionen som tog över 1987 efter att diktaturen fallit. Totalt jobbar 600 personer på ”The Comission of Human Rights Center” (HRC) runt om i regionerna och vi besökte huvudkontoret i som ligger i Manila. Organisationen har en budget på omkring 200 millioner pezos/år, vilket inte är speciellt mycket jämförelsevis med andra statliga partier. Just nu arbetar organisationen bland annat med att få igenom en ny läroplan som integrerar undervisning om barnkonventionen i undervisningen om mänskliga rättigheter. Förslaget ligger på revision och vi fick kopior att ta med oss hem. Grymt spännande att få sätta sig ner och läsa igenom det ordenligt.

Brenda berättade att organisationen faktiskt känner att staten lyssnar på var HRC har att säga, vilket var roligt att höra. Brenda är advokat inom mänskliga rättigheter i grunden och förklarade att anledningen till att hon valt att arbeta inom HRC var att hon ansåg att alla människor har ett kall och detta är hennes. Varenda minut var intressant och minuterna flög förbi.

 Efter Human Rights Center åkte vi alltså till huset för att lasta av allt vårt bagage. Det känns helt otroligt att få bo i ett filippinskt hushåll. Jag förundras fortfarande över att vi verkligen sitter i Filippinerna och hur fruktansvärt mycket vi får uppleva! Jag hade aldrig kommit så nära verkligheten i något annat fall. Den här resan har verkligen inspirerat mig till att fortsätta bege mig ut i världen. Folk behöver hjälp! Sen finns det självklart en baksida med att resa till ett utsatt land som detta. Man får vara extremt försiktig och mest försöka smälta in i omgivningen, även om det inte är särskilt lätt när man är de enda blonda människorna inom hundra mils radie.

Jag försöker verkligen komma ihåg så mycket som möjligt av dagarna, för att kunna återberätta det här i bloggen. Men det är så svårt, för det man kommer ihåg är de faktiska sakerna som skedde och inte riktigt hur man reagerade och kände stundtals. Men efter några dagar inser man att det är omöjligt att dokumentera alla känslor och bilderna får användas som återkallare av minnet när man börjar få svårt att minnas.

Imorgon beger vi oss till ön Mindoro för att vila lite efter en väldigt intensiv, men sjudundrans rolig vecka! Vi kommer hem på måndag igen och på tisdag är det alltså dags för vårt första möte med eleverna på E. Ambada High School.

Ha det så bra allihop och tankekramar.

Gabrielle

Martina:

Fredag 13/11 kl. 22.40

Dagen började olyckligtvis inte bra för mig. Jag kände redan igår av att min mage inte var i full balans och under natten som gick har jag inte sovit så mycket. När jag sedan vaknade mådde jag både illa, hade ont i och var orolig i magen och kände mig stundvis svimfärdig. Under förmiddagen var vi inbjudna till en prisutdelning där Amcy var en av få uttagna lärare från hela landet. Jag var förtvivlad över att jag mådde så dåligt men kände att det var bättre att jag stannade på hotellet och vilade så att jag kunde åka med till Human Rights Center (HCR) på eftermiddagen. Jag fick tabletter av Gabrielle och antibiotika av Martina som också var snäll och köpte te till mig. När de andra åkt somnade jag om och sov till och från fram till halv ett – panik, vi skulle checka ut från hotellet klockan ett! Som tur var kom de andra då och vi packade snabbt ihop våra saker, checkade ut och färdades sedan i bil i ett par timmar innan vi var framme vid HCR. Varje gång jag åker bil i staden är jag lika förundrad av hur denna trafik kan fungera och gå ihop – alla hemlösa som springer mellan bilarna som ständigt köar, knackar på rutorna, räcker fram sina händer och ber om pengar eller något att äta. Man kommer inte över det, denna värld är fortfarande så overklig för mig. Och alla dessa avgaser…

På HCR fick vi träffa en kvinna som heter Brenda. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt så Gabrielle fick stå för anteckningar och ställa frågor. Av denna anledning tog jag inte in så mycket av det hon sa, fick bara med mig en helhet. Däremot uppmärksammade jag handledar-böckerna i Barnkonventionen Brenda lade fram – tydligen finns material för arbete med Bk som används i High School och det är ju fantastiskt! Kul att upptäcka något som Sverige har att lära av Filippinerna. Dessutom gav hon oss egna exemplar av dessa böcker – generöst!

När vi var färdiga där runt fem åkte vi till det hyreshus som vi nu ska bo i fram tills vår hemresa nästa fredag – det är jättemysigt, förutom avgaserna som är fruktansvärda utanför. Vi packade bara in våra grejer och åkte sedan iväg för att äta lite – vid den här tiden mådde jag bättre men kände egentligen mig inte hungrig men visste att jag var tvungen att få i mig något. Efter maten passade vi på att handla – nu har vi ju eget kök och kan fixa frukost och så själva, det känns skönt! Kvällen spenderas nu till att skriva blogginlägg, vila upp oss, smälta och bearbeta allt vi upplevt i veckan och packa inför helgen. Imorgon bitti åker vi ut till ön Mindoro, så kan inte garantera något inlägg förrän nästa vecka…

Jag är så besviken för att jag mått dåligt idag, det är så mycket jag missat! Som tur är har jag de andra som kan berätta för mig.

För varje ny upplevelse och nya intryck blir jag allt mer tacksam för att jag får möjlighet till att genomföra en resa som denna – måste säga att det är det mest utmanande och spännande jag gjort i hela mitt liv! Manila är ingen stad jag skulle vilja bo i, men har så mycket att erbjuda – jag stormtrivs!!

Ha det bra så länge!

Stå på er!

Kram/Martina


Lorna och Amcy på prisutdelning för ”The Search for the most Outstanding reading teacher”.


Vårt "frukostbord" i köket i vårt nya hem som vi ska bo i under resten av resan.


Vi tillsammans med Miss Brenda Canapi i rummet där vi fick träffa och intervjua denna fantastiskt engagerade människa på Comission on Human Rights Center.

...har jag fortfarande inte smält alla upplevelser och intryck från resan!

När mamma hämtade mig på flygplatsen i fredags kväll och vi satte oss i bilen för att köra hemåt, hade jag ingen aning om hur jag skulle berätta allt jag varit med om. För i vilken ände skulle jag börja? Under många dagar under resan har jag flera gånger tänkt tanken att "åh, vad jag längtar tills jag kan få berätta allt detta för min familj och mina vänner och klasskompisar". Och nu, kunde jag inte komma på något att säga. Vad hemskt det kändes, fastän jag förstår att det var just p.g.a. att jag har upplevt "för mycket" på för kort tid och att jag därför inte hunnit smälta allt än. Lite kunde jag få ur mig, men det var inga detaljer. Så stora delar av helgen har nu gått åt till att visa de över 500 bilder som jag tagit och berätta samtidigt som bilderna visas, vilket visade sig vara mycket lättare!

Som sagt, jag har fortfarande inte kunnat smälta allt, men vad jag vet är att resan är bland det bästa jag har varit med om och alla intryck och minnen kommer jag bära med mig i allt framtida arbete jag gör och i allt annat som händer in resten av mitt liv!

Ett stort tack till Atlas Partnerskap som har gjort denna resa möjlig för oss! Utan er hade inte detta äventyr blivit verkligt och vi hade aldrig lärt oss så mycket som vi gjort!

En megakram och ett stort tack till alla människor i Manila som hjälpt oss - Amcy, Lorna och Jason för att ni tagit hand om oss och givit oss många härliga stunder och minnen, Esteban Abada High School för det fina samarbetet och öppenheten, för att vi fick sno lektionstid och träffa alla underbara elever och personal, Legarda Elementary School för det fina mottagandet och alla möten med elever och personal, Human Rights Center för mötet och intervjun samt barnhemmet Bukid Kabataan Center för att vi fick komma och hälsa på, träffa alla och få höra om den fina verksamhet ni bedriver.

Sist men inte minst vill jag tacka mina resekompisar; Gabrielle Tillberg, Martina Wetterstrand, Henrik Böckin, Jannika Holm, Natalie Bunkman och Charlotte Magyar. Utan all er hjälp och allt stöd från er hade resan inte gått att genomföra! Även stor kram och stort tack till min familj som har stöttat och supportat mig i arbetet fram till avresan.

Och jag lovar, bilder kommer inom kort! Det är inte så lätt att välja ut bara, bland de 545 som jag själv har tagit. Sen har de andra tagit minst lika många var...Hade gärna publicerat alla, men tyvärr skulle det nog ta lite för lång tid.

Ha det bra så länge! Självklart kommer vi fortsätta med bloggandet här, resan tar inte slut bara för att själva resan till Manila är över. Vi har en lång väg kvar, som vi ser mycket fram emot!

Stå på er!
Kram/Martina

Gabrielle:

Fredagen den 20 november: GRATTIS BARNKONVENTIONEN! HIPP HIPP HURRA, HIPP HIPP HURRA! Ja, idag fyller vår kära barnkonvention 20 år och det firas på flyplanet hem från Manila (Födelsedagen självklart och inte faktumet att vi åker hem). Vi har flugit i cirka 6 timmar och 7 timmar återstår, sedan ska vi byta flight i Amsterdam och flyga i en timme till innan vi når Göteborg och bli upphämtade av våra föräldrar. För att sammanfatta resan har den varit (precis som ni antagligen förstått) var fantastisk! Den har verkligen infriat alla förväntning och mycket, mycket mer därtill. Tack så mycket för att ni har läst bloggen och oturligt nog har vi inte haft möjlighet att publicera våra inlägg dagligen, men förhoppningsvis är de lika intressanta och roliga att läsa i efterhand. Den här resan har varit ett minne för livet, det försäkrar jag er om!

Kram från en väldigt lycklig Gabrielle

Gabrielle:

Torsdagen den 19 november: Idag har varit den sista dagen här i Manila och även denna dag har varit givande, spännande och väldigt gripande. Vi steg upp en timme tidigare idag än vanligt, vid halv sex för att bege oss till ett hem för utnyttjade barn i utkanten av staden. Hemmet, som heter Bukid Kabataan Center, startades upp för 22 år sedan av en nunna vid namn syster Mary. Hemmet tar emot barn som blivit utnyttjade bland annat sexuellt men även barn som blivit övergivna eller som har föräldrar som inte är kapabla till att ta hand om sina barn. Just nu bor det 49 barn på hemmet, alla mellan 6 och 17 år gamla. På hemmet får barnen gå i skola (upp till och med grundskola), de får även terapi, både psykosocial terapi och något som kallas eco-terapi, dvs. vara ute i naturen och på så sätt läka genom att arbeta med exempelvis trädgården. Tanken är även att lära barnen olika kompetenser och på hemmet får barnen verkligen chansen att upptäcka vad de är bra på. För att citera en broschyr som vi fick, ”To rekindle and restore the innate worth and dignity of each person”. Barnen som kommer till Bukid Kabataan är barn vars liv är splittrade och utan någon som helst självkänsla. Syster Lilian talade därför om hur mycket de pratar med barnen, både i form av terapi men även om varför barnet har kommit till hemmet. Bukid Kabataan är helt ideellt och går runt tack vare att företag och privatpersoner donerar pengar. Eftersom att hemmet har möjlighet att odla egna råvaror, bidrar det mycket till självförsörjandet. Totalt är de 6 eller 7 stycken vuxna som jobbar på hemmet och hur många barn som är det varierar beroende på hur många som tas emot och hur många som återvänder hem. Det är nämligen så att om föräldrarna fortfarande finns med i bilden, så är även de en del av terapin. De kommer och hälsar på eller så kommer personalen hem till dem, fast detta berättade syster Lilian är ett problem, då transport till hemmet kostar pengar för föräldrarna och när personalen åker hem till föräldrarna är det svårt att prata i enrum med grannar väldigt nära.

När vi körde parkerade utanför barnhemmet blev vi bemötta av barnen som precis avslutat första delen av skoldagen. Alla var underbart söta, men de flesta var avvaktande, vilket inte är speciellt konstigt. Där trampade en grupp främlingar in som ville hälsa på. Syster Lilian mötte oss tillsammans med en socialarbetare och även en kvinna som arbetade som bibliotekarie på hemmet. Vi gick ner till trädgården och satte oss i mysigt träutehus för att prata med syster Lilian. Så fort man mötte den här underbara människan kände man vilken kärlek, vilket tålamod och styrka hon bär på. Vid hennes sida var en liten flicka fastklistrad. Hon var sju år gammal och hade varit på hemmet i cirka en månad. Syster Lilian berättade om barnen och om hur mycket de utvecklas under bara de tre första månaderna på hemmet. Hon berättade om vilken små energiknippen killarna var och om att det är viktigt att sysselsätta barnen med skola. Efter några minuter kom nylevererade hemburgare till och från McDonalds, vilket var helt perfekt eftersom att vi var helt utsvultna vid den tidpunkten. För mig var det en sån underbar gest, men även ett tecken på att människor som inte lever med mycket uppskattar en hamburgare precis som vilken annan människa som helst. En nunna med en Big Mac i handen var häfigt! När vi hade suttit och pratat med syster Lilian ett tag gick vi ner till scenen för att samlas och sjunga och dansa. Vi började med att bjuda på några svenska julsånger, ”Staffan Stalledräng”, ”Hej Tomtegubbar” och ”Nu tändas tusen juleljus”. Sången var uppskattad trots att vi debuterade tillsammans som sånggrupp. Efter att vi hade sjungit, gick alla barnen upp och sjöng en så otroligt vacker filippinsk julsång. Det var otroligt berörande och jag kunna verkligen känna att varenda ett av barnen berättade något samtidigt som de sjöng. Det var en otroligt lyckligt och starkt ögonblick. Efter att barnen hade sjungit var det dags för killarna att dansa breakdance och VILKA killar! De var otroligt duktiga och det var så roligt att se många av dem i sitt esse. Det är så otroligt att center som Bukid Kabataan existerar, att de här barnen som har haft det mest trasiga liv man kan tänka sig, får chansen att växa på nytt och att få hitta sina egna vägar i livet. Efter att killarna dansat klart, gick tjejerna upp för att dansa till ”Nobody” och jag och Amcy hängde på! Det var så roligt att dansa med dem och stegen satt lite bättre än när jag dansade med eleverna på Legarda första gången.

Vår lilla cabaret avslutades med att Amcy läste en saga för barnen och vilken otroligt berättare hon är! Trots att hon läste på filippinska, hade hon en sådan utstrålning och inlevelse att man inte kunde låta bli att hänga med. Hon är helt otroligt, precis som resten av våra underbara FFFs (Filippino Friends Forever) är! Efteråt spenderade vi någon timme med dessa underbara barn som har så mycket att ge. Man märke hur de slappnade att och vågade ta kontakt med oss och de var lyriska över alla kameror, ställde gärna upp på kort och tyckte det var jätteroligt att själva få fotografera. Det fanns fortfarande barn som höll sig i bakgrunden, men det är helt förståeligt med tanke på allt de upplevt. Jag kände själv att jag inte riktigt visste hur jag skulle bemöta barnen. Några av dem har blivit sexuellt utnyttjade och kan ha svårigheter med främmande människor som hälsar och klappar dem på ryggen. Men eftersom att vissa av barnen själv sökte kontakt och var otroligt kramgoa försvann den osäkerheten ganska snabbt och hela mötet var väldigt naturligt.

 Det går inte nog att beskriva hur mycket ett möte med barn i situationer som deras ger en. De små liven har en sådan tyngd i blicken eftersom de varit med om fruktansvärda saker, men ändå lyckas de inge en ett otroligt hopp om att i alla fall de står inför en ljusare framtid. Vi pratade med syster Lilian om ett fortsatt samarbete mellan vår skola och barnhemmet och hon var positiv till det. Vi pratade om att eventuellt i framtiden kunna erbjuda elever att åka ner och praktisera på barnhemmet i någon månad och även att ekonomiskt stötta barnhemmet genom att samla in pengar, vilket behövs. Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att besöka barnhemmet och det, precis som många andra stunder på den här resan, har inspirerat mig och gett mig otroligt många insikter om hur fattig man materiellt sett kan vara, men ändå så rik på liv.

När vi begav oss ifrån barnhemmet åkte vi till en advokat (Martina, skolsköterskan, tappade nämligen bort sitt bagage första dagen och var tvungen att fixa en signatur från en advokat för att hemma i Sverige kunna få ut försäkringspengar) och under tiden satt vi kvar i bilen och Amcy lärde oss äntligen HELA ”Nobody”-dansen! Haha, den är fruktansvärt beroendeframkallande och Jason fortsatte att spela om låten gång på gång i framsätet. Ikväll har vi packat ihop våra grejer, samanfattat resan över lite snacks och snart är det dags att gå och lägga sig. Imorgon beger vi oss hemåt. Det känns ofattbart och det är med blandade känslor man beger sig hem. Jag känner mig ivrig för att få dela med mig av alla otroliga upplevelser, samtidigt som jag hade velat stanna längre hos alla underbara människor. Men som tur är så håller vi kontaken genom internet och vi jobbar för fullt för att Amcy, Lorna och Jason tillsammans med sin rektor ska komma hit i början av nästa år. Det är tur att vi har Martina (skolsköterskan), hon ger sig inte förrän de har kommit och inte drar hon sig för att tala med en ovanligt frånkopplad rektor! Tusen tack till alla i resegruppen, det har varit otroligt och alla kommer vi hem helskinnade. Jag kommer att sakna våra goa FFFs, deras härliga inställning och skratt.

Kram från en otroligt nöjd Gabrielle som verkligen har skaffat sig minnen för livet

Martina:

Onsdag den 18/11: Jag är i sådan extas att jag inte vet i vilken ände jag ska börja berätta. Två av de bästa dagarna i mitt liv, har gårdagen och dagens händelser varit. Efter gårdagens presentation av vårt projekt för klassen ”IV Curie” kände vi oss lite mer hemma och bekväma i miljön och situationerna på skolan och framför eleverna i klassrummet. Vi anlände, kände oss som vanligt oerhört välkomna och väl omhändertagna och fick börja med att träffa och dela ut enkäter till klassen som Natalie och Jannika hade föreläsning för igår. De var lika ambitiösa och underbara som ”vår” klass, och vi hade gärna stannat där också och lärt känna dem mer. Slutligen steg vi in och fick träffa ”vår” klass, de log och såg lika glada ut som vi var över att se varandra igen! Redan då kände jag & Gabbe på oss, trots lite nervositet, att detta, detta kommer bli kul och bra!! Vi inledde med att berätta lite för varandra om livssituationer i Manila respektive Halmstad, om fritidsaktiviteter och vad de annars gör hemma och efter skolan. Vår slutsats – vi är verkligen lika! Samma intressen, samma åsikter. De lyssnade på musik, träffades i parker, på stan och på ”malls”. Jag frågade försiktigt om idrottsaktiviteter och om någon kanske spelade ett instrument. Några nickade, men det var få. Det var nog den enda skillnad jag kunde se, och som faktiskt är logisk. För vad skiljer Manila och Halmstad åt? Eller överhuvudtaget Filippinerna och Sverige? Jo, den ekonomiska situationen i många familjer. Majoriteten av eleverna på Abada High School har det svårt ekonomiskt ställt och självklart är det då svårt att finansiera fritidsaktiviteter. Men visst är det kul att se hur lika våra intressen och prioriteringar i livet är?!

Under den första övningen vi sedan gjorde fick eleverna ut några frågor på ett papper som de under en kort stund skulle besvara i grupper om fem och sedan gick vi igenom och diskuterade de tillsammans. Lite segt gick det i början, ingen vågade riktigt svara eller berätta för oss och klasskamraterna vad de kommit fram till men det är ju inte så konstigt. Det är antagligen ett område som de inte tidigare diskuterat och frågor som ingen tidigare ställt vilket gör att man blir mer osäker på sina åsikter och tolkningar av frågorna – plus att man alltid är blyg i början. Men det släppte med tiden och det eleverna sa var respons som lika gärna skulle kommit från vår eller någon annan klass i Halmstad!

Inför nästa uppgift möblerade vi om i klassrummet och satte upp lappar i de fyra hörnen; Yes, No, In between och Other. Vi skulle göra Fyra Hörn, som går ut på att man får höra ett påstående och sedan ta ställning till om man håller med eller inte, tycker både och eller har ett annat förslag. Till en början kunde man se hur eleverna tittade osäkert på varandra och gick till det hörn dit kompisarna gick. Roligt var det däremot att se hur de efter att ha gått till ett hörn först såg fundersamma ut för att sedan ändra sig och gå till ett annat hörn! Många intressanta värderingar och åsikter kom fram och än en gång var mycket likt våra – vi kände oss nöjda med resultatet! Däremot tog min röst lite stryk efter denna övning – akustiken i klassrummen är den värsta jag varit med om, jag fick verkligen skrika påståendena för att alla skulle höra, trots att klassrummet är så litet, så hur lärare och eleverna klarar av att arbeta i en sådan miljö förstår jag verkligen inte! Och vi klagar på färgen på väggen, att alla datorer ibland är upptagna så att ingen bli över till oss m.m. hemma i Sverige. Jag kommer då inte att klaga på samma vis i fortsättningen, snacka om att få perspektiv på saker!

Under nästa övning skulle eleverna skriva korresponderande rättigheter och skyldigheter på tio kort (alltså fem rättigheter, fem skyldigheter) för att sedan byta kort med en annan grupp så att de kunde para ihop rätt rättighet med rätt skyldighet. Exempelvis ”Jag har rätt att få uttrycka min åsikt”, som kan vara en korresponderande rättighet till skyldigheten ”Jag har skyldighet att lyssna på andra” eller ”Jag har skyldighet att inte kränka någon”. Efter lite missförstånd, antagligen p.g.a. kommunikationen som inte alltid är lika lätt när det inte är på modersmålet, varken för oss eller de filippinska eleverna, fungerade även denna övning bra och många bra förslag på rättigheter och skyldigheter kom fram. Efter denna avslutande övning kände jag och Gabbe bara ”mera, mera!”. Jag kan lätt föreställa mig hur mycket mer bra saker vi skulle komma fram till och framförallt hur mycket mer bra idéer DE har att komma med om vi bara fick mer till och fick lära känna varandra. Så efter att ha delat ut en KostaBoda-snöboll (en ljuslykta) samt lite godis till klassen, utbytt e-postadresser med varandra, tagit foton, sagt hejdå och tackat kände vi oss både överlyckliga för hur bra allt gått men samtidigt vemodiga över att lämna klassen och skolan med vetskapen om att vi tillsammans kan komma ännu längre! Så när vi satte oss i bilen och rullade ut från skolan, vinkandes till eleverna hade man tårar i ögonen av både glädje och vemod. Men vilka elever, vilken skola, vilken stad!

Under eftermiddagen shoppade vi lite på marknad bland många stånd som sålde filippinskt hantverk – många vackra och spännande saker! Imorgon besöker vi ett barnhem i utkanten av Manila, det känns spännande men också lite… konstigt. Hur ska man bemöta dessa barn som blivit så illa behandlade?

Jag trivs jättebra här men känner också hur alla intryck börja rinna över, jag har redan för många, hur ska jag kunna sammanfatta allt för familj och vänner därhemma? Jaja, det blir ett senare problem!

Sista dagen imorgon, jag vill inte åka hem!!

Vi hörs! Stå på er!

Kram till er alla / Martina

Gabrielle:

Onsdagen den 18 november: Idag har varit en helt otrolig dag! Jag vet att jag har inlett de flesta inlägg med samma fras, men idag har vi verkligen åstadkommit det arbete vi kom hit för att göra. Vi har haft seminariet med vår klass, som är helt fantastisk! Vi kom till skolan vid niotiden imorse och först träffade vi en annan 4th grade section och bad att även de skulle fylla i våra enkäter. Efter det gick vi in till vår klass ”IV Curie” och hälsades varmt välkomna än en gång. Vi började dagen med att prata lite om våra olika livssituationer och om vad vi gör på vår fritid. De berättade att de precis som vi spenderar sin fritid på stan, med olika aktiviteter och hänger i parken. Vi startade sedan seminariet med en diskussionsövning där vi delade ut ett antal frågor som eleverna fick diskutera gruppvis en stund. Sedan gick vi igenom frågorna tillsammans och diskuterade elevernas olika åsikter. Vi kände hur eleverna långsamt blev fria från nervositeten och spänningarna av att ha oss där och började ta för sig mer och mer. Det var helt otroligt! Och vilka begåvande och klipska ungdomar. Trots att de är ett par år yngre än oss, hade de kloka tankar och var otroligt duktiga på att formulera dem. Vi vet själva, efter att ha jobbat med ämnet i ett halvår, att det kan vara svårt att få fram precis det man vill ha sagt. Och det kan kännas väldigt frustrerande eftersom ämnet, mänskliga rättigheter, ofta är något som man har starka åsikter om, vare sig man uttryck dem tidigare eller inte. Eftersom vi diskuterat frågor som inte har några rätta eller felaktiga svar hela dagen, blev vi så glada över att responsen från eleverna var positiv men framför allt att de var på samma sida som oss. De hade inga svårigheter alls att hänga med i diskussionerna, trots att flera av dem fick höra talas om barnkonventionen för första gången igår.

Efter gruppdiskussionen sköt vi undan bänkarna i klassrummet och förklarade övningen fyra hörn för dem. Barnen skulle alltså ta ställning till olika påståenden som vi läste upp. Varje hörn hade en lapp, där det stod antingen ”Yes”, ”No”, ”In Between” eller ”Other” på. Syftet var att eleverna skulle gå till det hörn som bäst stämde överrens med deras åsikt gällande påståendet. Ställde de sig i ”Yes”-hörnet höll de med och i ”No”-hörnet höll man inte med. ”In Between” betydde att deras åsikt var mellan ja och nej och ”Other” innebar att de hade andra åsikter om påståendet eller någonting att tillägga. Klassen var jättepositiv och sprang ivrigt iväg till olika hörn efter att vi fått upprepa påståendena ett antal gånger (akustiken i klassrummet var nämligen usel). Det var så fruktansvärt givande att lyssna på ungdomarna. För ens egen skull var det så nyttigt att få lyssna på dem och samtidigt inse hur otroligt lika vi är. Vi är alla i våra ungdomsår och tar oss med olika medel igenom den här tiden som både är otroligt roligt men samtidigt väldigt jobbig. Sen är det också en otrolig tyngd i att se vissa av eleverna som vi jobbade med idag och förstå att de varit med om en hel del saker under sin uppväxt. Men annars så skämtar klassmedlemmarna med varandra, precis som oss även de ändå är lugnare än klasserna hemma hos oss (i regel). Sen så beundrar jag både elever och lärare som gå i skolan i varma länder som Filippinerna. Det är fruktansvärt varmt i klassrummen och eftersom ingen AC finns att tillgå får ett par fläktar stå för avkylningen. Akustiken är som sagt urusel och man får verkligen koncentrera sig för att höra vad personen i andra ändan av rummet säger.

Den sista delen av seminariet var en gruppövning där eleverna var ungefär sex personer i varje grupp. Varje grupp fick fem blanka kort där de skulle diskutera och komma fram till fem viktiga rättigheter som de anser sig ha. Det behövde inte vara dem som är nedskriva i barnkonventionen utan kunde exempelvis vara ”Jag har rätt att få vara lycklig varje dag”. Efter att de skrivit ner fem rättigheter fick grupperna fem nya kort där de skulle skriva ner fem motsvarande skyldigheter till varje rättighet, samtidigt som skulle de inte avslöja vilken rättighet de refererade till. Skyldigheten kunde exempelvis då vara ”Det är min skyldighet att inte hindra andra människor från att må bra”, vilket skulle kunna vara en korresponderande skyldighet till rättigheten en person har att vara lycklig varje dag. Övningen gick jättebra och pennorna glödde. Det är så intressant och framför allt roligt att se hur engagerade eleverna var. De tog sig verkligen tid att diskutera fram olika rättigheter och var noga med att förstå övningarna korrekt. Sen är alla otroligt härliga och öppna och mitt i allting förvandlades seminariet till en fotosession för några minuter, där alla var ivriga över att få ta kort med oss. Den sista övningen avslutades med att grupperna blandade sina kort och bytte dem med en annan grupp. Meningen var sedan att de skulle para ihop den andra gruppens rättigheter och skyldigheter. Det gick kanonbra och efter med än två timmar så var det dags att tacka för en helt otrolig förmiddag med en helt underbar klass. Vi gav dem lite presenter och gjorde en lista där hela klassen fick skriva sina namn och mailadress. Vi hoppas verkligen att vi kan hålla kontakten med ungdomarna!

Den här dagen har verkligen varit all möda värd! Jag känner att varenda timme vi suttit och slitit med att få ihop frågeformuleringar och petat med att få engelska helt korrekt, gav igen så otroligt mycket mer. Ungdomarna gav tillbaka mer än vi vågat hoppas på och visade ett genuint intresse som man sällan ser i Sverige. Efter seminariet tackade vi rektorn och annan personal så otroligt mycket för att de tagit emot och oss de var precis lika glada över att vi valt att komma till deras skola.

På eftermiddagen begav vi oss ”Under the Bridge” för att kolla på en marknad som har en massa inhemska produkter och jajemensan, där fanns en hel del saker som föll oss i smaken. Vi kom hem för en timme sedan (halv 10, filippinsk tid) och just nu känner jag mig utpumpad men otroligt tacksam för en jättefin dag. Vi har fått med oss massa anteckningar som eleverna gjort under dagen, vilket vi kommer ha stor nytta av när vi ska sammanställa resan i rapporten. Imorgon ska vi besöka syster Lilian som driver ett hem för sexuellt utnyttjade barn. Jag kan inte förstå att vår vistelse snart är över och att vi ska åka hem på fredag. Man känner sig så väldigt långt ifrån vardagen, samtidigt som jag känner att allt jag fått uppleva under resa är saker som jag kommer ta med mig hem till min vardag.

Kram från en trött med tacksam Gabrielle

Hej på er!

Ber så mycket om ursäkt för den dåliga uppdateringen under våra sista dagar i Manila! Tillgången till Internet har varit begränsad och helt ärligt talat, vi har inte HUNNIT uppdatera och orkat ta oss till ett internetcafé. Men här kommer äntligen de efterlängtade och efterfrågade sista inläggen om våra tre sista dagar på vårt stora äventyr!

Gabrielle: 

Tisdagen den 17 november: Idag har vi ÄNTLIGEN fått träffa eleverna på Esteban Abada High School! Det var otroligt! Vi steg upp i morse och förberedde oss med frukost och en knapp timmes bildfärd. När vi kom fram till Esteban Abada High School hälsade alla elever oss varmt välkomna med glada miner och nyfikna blickar. Det var verkligen överväldigande att kliva ut bilen. Utan att underdriva kände man sig verkligen som en kändis, vilken kändes lite obekvämt man samtidigt helt underbart eftersom man väntat på att få träffa skolungdomarna i snart ett år. Det gick heller inte att undgå att tänka på att om det istället hade varit filippinska ungdomar som besökt vårt land, hade de inte fått samma mottagande av oss. De verkar inte rädas för något och om de gör det så bemöter de rädslan genom att hälsa, vinka eller ställa frågor. Precis så som det ska vara!

Skolan hade förberett en föreläsningssal som några av oss andra skulle använda och en tjej följde oss upp till vår klass. När vi steg in i klassrummet mötte läraren oss med ett varmt leende och klassen reste sig genast och hälsade i kör (precis som alla andra klasser vi träffat har gjort). När de satte sig ner igen gick vi fram för att förbereda vår presentation och sedan var det bara att köra. Det var så himla härligt att äntligen få praktisera allt det som vi förberett oss inför i ett halvår. Jag kände hur mycket jag trivdes att stå inför eleverna och samtidigt vara där tillsammans med dem, för vårt projekt handlar om att involvera och att lyssna på ungdomarna. Efter att vi berättat om oss och vad vi tänkt göra började de långsamt räcka upp händerna för att ställa frågor. De frågade om varför vi var intresserade av ämnet och varför vi valt att göra ett projekt om barnkonventionen. Vi svarade gladeligen och jag var så glad att mottagandet var positivt! Trots att väldigt få att klassmedlemmarna hade hört talas om konventionen tidigare så engagerade de sig ändå helhjärtat. Vi delade ut våra enkäter och eleverna var otroligt noggranna när de fyllde i dem. Det ska bli jättespännande att läsa igenom svaren när vi kommer hem! Hela klassen och även ungdomar på skolan generellt, är så otroligt varma och glada. Atmosfären är spännande på ett väldigt positivt sätt.

Efter att klassen ställt sina frågor och fyllt i blanketterna klart, tackade vi så mycket för oss idag och gick ut ur klassrummet med smilbanden uppe vid öronen och med vetskapen om att vi skulle få träffa de underbara ungdomarna imorgon igen. Vi tog även med oss fem av klassmedlemmarna; Jessel, Princess, Madel, Mark och Jomar för att göra en gruppintervju, alla mellan 15 och 17 år gamla. Vi satte oss ner i ett mindre rum och de fnissade lite och berättade att de var nervösa. Vi berättade att de inte hade någonting att vara nervösa över och att vi var superglada över att få intervjua dem. Vi ställde frågor angående elevinflytandet på deras skola, vilket de berättade att de var nöjda med. Det kände att de vuxna på skolan lyssnar på dem och att de har chansen att framföra förslag på förbättringar och även framför klagomål om de känner för det. De är supernöjda med sina lärare och berättade att de har en nära relation med dem (vilket är superviktigt!). På skolan finns ett så kallat Supreme Student Government, som fungerar ungefär som ett elevråd. Varje årskurs har varsin SSG. Vi pratade även om barnkonvention generellt och om de känner att vuxna lyssnar på ungdomar i deras stad. Nja, tyckte dem. ”We’re just strangers to them”. För det mesta är det bara vuxna som de har en relation till som lyssnar på dem. Är det vuxna som inte är relaterade till barnen, så känner barnen inte att de lyssnar på vad barnen har att säga på samma sätt. Ungdomarna tyckte även att det är väldigt viktigt att prata om barnkonventionen och att belysa den för att barn runt om i världen ska kunna hävda sina rättigheter när de exempelvis blir misshandlade och utnyttjade. Är vuxna medvetna om att barnen är medvetna, blir dialogen annorlunda och förhoppningsvis kan även utnyttjande av barn världen över minska. De tyckte att det är viktigt att diskutera konventionen om barns rättigheter både direkt och kringgående.

Efter intervjun var vi jätteglada, lyckliga och Jessel tog med oss på en rundtur på skolan och eleverna var väldigt glada över att vi skulle återvända dagen efter. Kan man begära en bättre respons? Imorgon ska vi alltså tillbaka till Abada för vårt seminarium och vi ser jättemycket fram emot det. Skolan är verkligen helt underbar att samarbeta med och de är mer hjälpsamma än man kan tänka sig. Det här projektet har verkligen blivit någonting som jag kommer bära med mig resten av livet! Visst förstod jag att jag stod inför ett riktigt äventyr, men de här människorna har verkligen berört mig på mer än ett plan och jag hoppas verkligen att vi kommer behålla kontakten framöver (Tack, Facebook!).

Efter besöket på Abada begav vi oss till Legarda Elementary School för att intervjua the guidance counciler, som vi egentligen skulle ha träffat i fredags. Vilken underbar människa! Vi pratade mestadels om barns rättigheter generellt, eftersom eleverna på hennes skola är motsvarande låg- och mellanstadieelver. Men en beundransvärd sak med skolan, är att varje lördag anordnar skolan föräldramöten där de diskuterar skolgången och eventuella problem. Uppstår det problem med enstaka elever tar Ligaya (som the guidance counciler heter) saken i egna händer och bjuder in föräldrarna till skolan för att prata om vad som föregår. Ligaya var så inspirerande och otroligt kunnig! Vi var glada över att ha fått prata med henne och begav oss ifrån skolan nöjda. Vi fick även chansen att träffa rektorn på Legarda Elementary School före intervjun med Ligaya. Han är ett praktexempel på hierarkin som fortfarande finns på vissa ställen. Han var väldigt distanserad och gav intrycket av att ha viktigare saker för sig än att prata med oss. Dock är möten med sådana människor också väldigt nyttiga men det gäller att behålla vetskapen om att varje människa är unik och att inte vara för snabb med att bekräfta eventuella fördomar man haft sen tidigare.

Dagen har som sagt varit intensiv och väldigt givande. Nu ska vi hoppa i sängen, för att orka med en minst lika intensiv arbetsdag imorgon.

Kram från en glad och inspirerad Gabrielle

Martina:

Tisdag 17/11 kl. 20.40: Vilken helg, och vilken dag sen! Som vi skrev i tidigare inlägg har vi slappnat av på ön Mindoro sen i lördags eftermiddag. På måndagen hade jag och Gabbe planerat att ta ett morgondopp i soluppgången, men tyvärr så försov vi oss. Det blev frukost på stället där vi varit stamkunder dessa dagar, mycket god mat och klättrade därefter på klipporna för att komma till den lite lugnare stranden som vi favoriserat. Efter några timmars aktivt badande, solande och diskuterande (både med varandra och med de efterhängsna försäljarna) tog vi oss tillbaka till hotellet för att checka ut, äta lunch och shoppa det sista. Vi tog båten tillbaka till fastlandet vid fyra (blev en timme försenad) för att sedan färdas i bil ett antal timmar. Väl ”hemma”, som det faktiskt känns, blev vi överraskade med mat som Amcy och hennes familj varit snälla och lagat åt oss! Ris och köttspett, jättegott! Efter långa men mycket intressanta diskussioner vid middagsbordet kom vi i säng. Allt kändes så bra, för under helgen fick vi tid att vila upp oss samtidigt som vi i lugn och ro kunde läsa igenom och arbeta med det vi skulle presentera och göra med eleverna på Abada High School idag. Så på måndagskvällen lade man sig förväntansfull och pirrig men kunde också känna efter och jag kände verkligen hur glad och tacksam jag är för att jag fått träffa de människor jag gjort och för att jag fåt gemomföra resan med ett fantastiskt resesällskap! Jag har lärt känna både mina klasskompisar, Martina och Henrik så mycket bättre och vi har så kul ihop. Allt känns verkligen underbart, vilken tur jag har!

Det var två lite smått nervösa och spända tjejer som idag steg in i ett klassrum på Abada High School för att presentera sitt projekt, sig själva och berätta vad som väntar eleverna och oss dessa två dagar vi ska spendera tillsammans. Det var jättekul och det gick strålande! Responsen kändes jättebra, eleverna var till en början försiktiga och lite blyga men verkar vara väldigt ambitiösa. Både läraren och eleverna intresserade sig för vårt projekt och ställde frågor till oss efter presentationen vilket vi uppskattade väldigt mycket. Under presentationens gång lyssnade eleverna uppmärksamt, de hängde på när vi skämtade lite smått och då och då fnissades det lite här och där. Vad både jag och Gabbe reagerade på i klassrumsmiljön är de väldigt små borden eleverna skriver på, den dåliga isoleringen och akustiken (i början av vår presentation flyttade alla elever fram för att de hörde så dåligt och då befann vi ändå inte oss långt ifrån varandra från början) och hur trötta och okoncentrerade eleverna måste vara efter en dag i skolan p.g.a. värmen, trots fläktarna.  Efter vår introduktion gavs tid till att fylla i våra enkäter, som de verkade göra väldigt noga och ta på största allvar. Slutligen fick vi samlat in alla och vi genomförde även en gruppintervju med fem elever där det framgick hur lika vi verkligen tänker rörande ungas rättigheter. Endast en elev av dessa fem hade hört talas om FN:s Barnkonvention tidigare vilket kan jämföras med Sveriges siffra (3 av 10 svenska barn har kännedom om konventionen). Utöver denna likhet, är deras tankar och argumentationer om varför det är viktigt med elev- och ungdomsinflytande lika våra – alla beslut som sker omkring oss berör barn och unga lika mycket som det gör vuxna, unga är också en viktig del i samhället. När det gäller inflytande i skolan, känner de att de får vara med och bestämma en hel del om miljön inne i klassrummet, men att det är sämre när det gäller innehållet av lektionerna. Om de har någon idé, framförs dessa oftast tillsammans med klasskompisarna och då till någon lärare. Eleverna berättade även för oss om ett elevråd som finns för varje ”grade”. Självklart fick mycket mer information än så här, men tyvärr får vi ju inte plats med allt här på en gång.

Åh, alla dessa glada och tacksamma elever! Tänk om alla Kattegattelever kunde vara på detta vis…På rektorsexpeditionen fick vi sedan en liten lunch och mer positiv respons. Efter denna fantastiska förmiddag ser vi fram emot morgondagen oerhört mycket, då vi ska få ha vårt seminarium med samma klass och dessutom dela ut ca 40 enkäter till en annan klass.

Eftermiddagen spenderades på Legarda Elementary School, jag och Gabrielle fick en givande diskussion med kuratorn (som hon berättar mer om i sitt inlägg, nu är min datortid ute ;) ) och vi fick lunch hos rektorn och även träffa honom! Den sena eftermiddagen spenderades på ännu ett mall tillsammans med Amcy och nu är det dags för förberedelserna inför morgondagen…Åh, så kul det ska bli!!

Höres imorgon! Ha det kanon!

Stå på er!

Kram/Martina



IV Curie - klassen som vi idag introducerat vårt arbete för och delat ut enkäter till och som vi imorgon kommer att träffa igen för att ha ett seminarie om barns rättigheter med! 


Det kändes varken nervöst eller jobbigt att prata framför klassen - det var bara kul och kändes så RÄTT!


Eleverna lyssnade på oss och var nyfikna på vårt projekt och ställde flera frågor.


50 elever i varje klass - puh! Men med tanke på den hänsyn och den respekt de visar mot både lärare och varandra så funkar det nog bra, men jag kan tänka mig att det är svårt för läraren att hinna hjälpa alla 50.


Eleverna var väldigt glada och mycket ambitiösa när de fyllde i enkäten.



Vi hade kunnat stå framför klassen hur länge som helst - så kul var det!


Tre av eleverna vi fick intervjua (de två pojkarna till höger syns knappt).


Glada filippinska skolelever!



Intervju med Legardas kurator och studie- och yrkesvägledare.


Fin illustration om barns behov på Legarda.

Nu sitter jag hemma i mitt rum och njuter av att jag just fått vara med om ett öventyr för livet! Det har varit helt otroligt som ni fötstått. Tyvärr, tyvärr så har vi inte kunnat uppdatera lika ofta som vi har velat och vi har fortfarande de två sista dagarna kvar att publicera och självklart EN MASSA BILDER! Allting är färdigt för att publicera och förhoppningsvis gör vi det idag annars så får ni se det imorgon.

Massa kramar och hoppas att bloggen varit inspirerande och roligt att följa! Vi kan då lova att vi aldrig varit så inspirerade, fascinerade och motiverade som under de här två veckorna.
/Gabrielle

Hejsan allihopa!
Just nu sitter vi pa ett internetcafe' har pa on Mindoro. Vi har precis fatt en kvallsmassage av vara sota massagetanter vid strandkanten i solnedgangen. Underbart! Vi kom hit igar efter en timmes battur och stannar har tills imorgon eftermiddag. On ar underbar med massa trevliga manniskor och EN HEL DEL forsaljare som tycks vara insmorjda i Karlssons klister, for de vagrar lamna var sida och vill salja bade det ena och andra. "Yes, maaaaam", "Pearls, maaaam", "You buy now, maaam". Vi mar helt underbart med god mat och den vackraste naturen vi nagonsin skadat. Fascinerande! Har slappnar vi av med sol och bad och imorgon planerar vi ett morgondopp i soluppgangen vid femtiden. Imorgon beger vi oss tillbaka till fastlandet och huvudstaden Manila for att pa tisdag antligen fa traffa var skolklass som vi ska sammarbeta med. Vi bade ser otroligt mycket fram emot det!

Vi har inte med datorer och kamerasladdar hit, sa alla bilder fran fredag, lordag och sondag lagger vi in nasta vecka. Ha det sa bra allihopa och kramar!

Gabrielle och Martina!



Efter lördagens lunch på ett hotell på andra sidan klipporna - stranden på "andra sidan" var lugnare och skönare än den vi bodde på och denna dag passade vi även på att äta på denna sida av ön. Bilden ser ut att vara hämtad från en Ving-reklam, eller vad säger ni?! ;) Bara en av många härliga bilder vi tog under denna helg!

Martina:
Torsdag 12/11 kl.19.40

Ännu en fantastisk dag har passerat! Jag är så överväldigad och helt lyrisk över hur glada och trevliga alla människor är – och hjälpsamma och gästvänliga! Blir mer och mer medveten om vilken fantastisk stad det på många vis är.

Precis som igår blev vi hämtade av Jason, Lorna och Amcy. Vi åkte till Manilas ”device office” (motsvarande en svensk utbildningsförvaltning) för att fixa det sista med bytet av high school vi ska vara på. På vägen dit fick vi syn på demonstrerande människor med skyltar och plakat. Jason berättade om motståndet mot de amerikanska soldaterna som har tillstånd att vistas i Filippinerna p.g.a. de träningsläger som ligger i landet där de tränas upp. Olyckligtvis utnyttjar amerikanarna detta – filippinarna utsätts för våldtäkter och annat våld och även mord förekommer. Man kan ju verkligen fråga sig själv vad det är för värld vi lever i… Och vad får amerikanarna att tro att de har rätt att göra på detta vis?

Kvinnan vi fick träffa på device office var lätt att ha och göra med och efter en liten stund fick vi klartecken från Abada High School – de tar gärna emot oss och var positiva till våra projekt! Vi åkte dit för att besöka rektorn och annan personal och ännu en gång, jag blev så berörd av mottagandet att jag nästan grät. De var så tacksamma och så glada för att vi ville göra undersökningar på deras skola och för att deras elever skulle få chansen att träffa utländska elever och på så vis kunna utbyta kunskaper och erfarenheter – vilka är det som ska vara tacksamma?! Rektorn berättade också för oss om skolans vision och hur han såg på detta samarbete med oss (vi blir de första utländska besökarna på skolan) – han verkade lika spänd som oss och berättade gång på gång hur tacksam han var. Vi blev så lyriska och glada när vi fick höra skolans och hans vision, som är precis så som det borde vara på alla skolor! Vi presenterade våra projekt noggrannare, diskuterade hur många dagar vi skulle behöva, upplägg av dessa, material och svensk vs filippinsk skola i sig. Under vårt lilla möte blev vi bjudna på varma mackor och iste. På tisdag gäller det och vi kan knappt vänta till dess – även om det händer mycket roligt och intressant ständigt.

Efter de glada nyheterna tog vi oss till Legarda då jag och Gabbe planerat att intervjua ”the councilers”. Tyvärr får detta vänta tills någon dag nästa vecka, då de var upptagna idag. Däremot fick vi se mer av skolan, träffa klasser och lärare som berättade kort om proven de just haft och undervisningen i sig. Jag häpnas och förundras fortfarande av det goda modet och humöret som eleverna och lärarna alltid har – de ser aldrig några problem utan bara möjligheter!

Efter detta andra besök på Legarda tog Jason, Lorna och Amcy med oss till ett lite billigare köpcentrum – med marknad i nästan hela huset! Vi åt en stor måltid på en restaurang med mycket filippinsk mat – soppa med räkor, kyckling, fläsksvål, jordnötsås med något speciellt kött i, mjölkfisk m.m. Marknaden kunde man gå i en evighet på, jag fick i alla fall köpt ett par skor.

Efter att ha tagit det lugnt på hotellet ett tag ikväll, gick för att äta – denna gången på en riktigt amerikansk restaurang. Vi saknar alla salladen till maten som finns här, men äntligen fick jag äta en riktigt god caesarsallad med kyckling (man kommer inte ifrån kycklingen om man vill beställa något säkert!)

För tillfället mår jag inte jättebra, har ont i magen och är stundvis illamående men har tagit en tablett som ska hålla magen i balans så jag hoppas på det bästa inför imorgon! Då är vi nämligen inbjudna till en Award där Amcy är med och tävlar om titeln ”the most outstanding special teacher”. Ska bli spännande! Därefter ska vi flytta från hotellet till ett hyreshus som en släkting till Amcy har – ska bli skönt, vi är lite trötta på hotellet och ska bli kul att komma ännu ett steg närmare den filippinska kulturen! På eftermiddagen ska vi äntligen få besöka Human Rights Center – mitt och Gabbes område, perfekt!

Vi vet ännu inte hur tillgången till internet kommer att vara imorgon så förvarnar er därför om att morgondagens inlägg kanske inte publiceras imorgon. Detsamma gäller helgen – vi ska besöka ön Mindorro och koppla av lite över helgen så får se hur det blir med bloggandet då också.

Till dess, ha det jättebra!
Stå på er!
/Martina

Gabrielle:

Torsdagen den 12 november 18.40: Tredje dagen här i Manila har varit kanon! Den började med att vi åkte till the Device Office (jämförelsevis Utbildningsförvaltningen i Halmstad), där vi skulle prata med en tjänsteman för att fixa en ny skola som ville ta emot oss och delta i våra projekt. För att få vistas på skolorna här, krävs det en formell inbjudan och proceduren tar ganska lång tid, därav bytet. Kvinnan vi talade med var väldigt hjälpsam och efter en kvart var det fixat. Efter det begav vi oss till skolan som accepterat vår inbjudan att delta i projektet och vi möttas av en underbar rektor! Vi satte oss ner och pratade med honom och berättade om våra projekt. Rektorn, som jag tror heter Fernando (ska kolla upp det noggrannare), var så otroligt öppen, välkomnande och jätteglad över att vi tagit kontakt med skolan. Vi diskuterade lite kring vårt upplägg och hur mycket tid vi behövde till presentationen, seminariet och intervjuerna. ”We’ll accomondate you with whatever you need!”, fick vi som svar och vi blev lyriska. Nu är det bestämt att vi åker tillbaka till den skolan på tisdag och inleder med presentation, utdelning av enkäter och förmodligen även några intervjuer. På onsdag är det tänkt att vi ska hålla vårt seminarium med en klass på runt 50 elever. Det ska bli så fruktansvärt spännande och intressant! Vi kunde verkligen inte hittat en mer perfekt skola för vårt projekt. Rektorn är jätteintresserad av projektet och speciellt mötet mellan oss ungdomar ifrån olika kulturer. Vi ser jättemycket fram emot att få återvända på tisdag!

När vi lämnade skolan med smilbanden uppe vid öronen, begav vi oss tillbaka till Legarda Elementary School. Det var tänkt att jag och Tina skulle intervjua the councilers, men de var upptagna idag och istället bestämde vi träff imorgon bitti klockan 9. Vi fick även en mer detaljerad runtvisning av Legarda och vi förundrades över disciplinen i klassrummen, vänligheten och alla de fantastiskt pedagogiska målningarna runt om på skolan.

Vår sista etapp var ett köpcentrum där vi stannade till för att köpa lunch och titta runt. Galet så mycket som är massproducerat i det här landet! Sammanlagt har vi nog även suttit i bilkö i ett par timmar idag. Vi tappade bort oss, eller ”we’re not lost, we’re just looking for directions”, som Jayson uttryckte det och vi åkte igenom några av de riktigt fattiga kvarterna. Det är så gripande att man inte riktigt registrerar allting. Man ser att kotiga människor ligger på trottoaren och att småbarn springer hejvilt i trafiken, men det går knappt in i huvudet. Jag och Tina pratade om det igår kväll och på något sätt är det en försvarsmekanism som kroppen utlöser, för att man inte orkar bearbeta allt jobbigt som man omges av tjugofyra timmar om dygnet. Det blev för mycket för mig idag, när två män som saknade underarmar kom och knackade på rutan med en kopp i bilkön, för att tigga. Jag klarade inte av att vända mig om för rulla ner rutan och ge dem pengarna och samtidigt skämdes jag så hemskt mycket. Det är ständigt etiska dilemman man ställs inför. Jag börjar verkligen förstå människor som påstår sig återvänt hem efter en resa som nya personer. Man får så otroligt klara och nya perspektiv på saker och ting att man inte kan kalla det för annat än nyttigt för själen.

Ikväll tar vi det lugnt på hotellrummet för att samla ihop saker och ting. Vi tänkte även titta igenom intervjufrågorna inför imorgon och eventuella tillägg. Imorgon flyttar vi också. Vi ska bo i Amcys svägerskans hus under nästa vecka. Det ska bli jätteintressant att få komma ytterliggare närmare lokalbefolkning och att inte bo på hotell. På något sätt att man fortfarande distanserad även om vi spenderar all tid med filippinare. Imorgon ska vi även besöka HCR, Human Rights Center och det ser jag grymt mycket fram emot! Vi ska träffa en kvinna som heter Brenda, som jobbar på centret och som tydligen är jätteduktigt. Vi hade även tänkt grabba tag i henne och ställa lite frågor specifikt om barnens rättigheter också.

Kram Gabrielle

Vi överräcker en present till kvinnan på Device Office som tack för att hon hjälpe oss att hitta en skola där vi kan göra våra undersökningar och arbeten!



När vi kom till Abada High School fick vi träffa rektorn (längst till vänster) och annan personal. Alla var oerhört vänliga, öppna och framför allt tacksamma för att vi ville genomföra våra arbeten på just deras skola! VI var de som kände oss oerhört tacksamma!


Innan vi lämnade skolan för dagen fick Gabbe syn på denna förslagslåda - vi blev överlyckliga, ett gott tecken på en skola där eleverna har chans att påverka!
Både Abada High School och Legarda Elementary School är duktiga och kreativa med fina tavlor och väggmålningar - denna fann vi utanför rektorsexpeditionen på Abada High School idag.


Bara en av många fina väggdekorationer på Legarda Elementary School. Denna var uppsatt i undervisningssalen för särskolan och i samma rum fanns minst tre till.



För varje klassrum man gick förbi på Legarda och kikade in i, ställde alla elever sig upp och välkomnade oss med en ramsa med rörelser till. Vilka mottaganden!

Gabrielle:

22.20: Idag har varit en dag med otroligt mycket nya intryck och avtryck. Den började med en amerikansk frukost i hotellfoajén innan vi blev upphämtade av Lorna, Amcy och Jayson. De är våra kontaktpersoner och värdar här nere och är otroligt underbara! De är så öppna, givmilda och roliga att det känns som om man har känt dem i flera år. Alla tre är speciallärare på Legarda Elementary School, lågstadieskolan som vi även var och besökte idag. Besöket var bland det absolut härligaste jag varit med om! När vi kom till Legarda fick vi ett varmt välkomnande med glada hälsningar, presentation och elever som dansade för oss. Amcy drog med mig upp för att dansa med barnen, det finns nämligen en låt som heter ”Nobody but you” eller något liknande som är jättepopulär och som alla dansar till här nere. Jag får se till att lära mig dansen ordentligt så att jag kan ta med mig dansstegen hem!

Efter presentationen gick vi först in i ett klassrum med elever som var runt 7 år gamla. Det var en sån otrolig atmosfär i klassrummet. Barnen dansade och sjöng för att hälsa på oss och fnissade glatt medan de ställde upp på alla våra kort. Sedan fick vi en rundvisning på skolan. Legarda Elementary School är en av Filippinernas finaste skolor som vunnit en rad prestigefyllda priser och är tydligen dagligen besökta av människor med liknande ambitioner våra. Legarda är en lågstadieskola med barn från pre-school upp til sjätte klass. Barnen var helt underbara och väldigt lyriska över att träffa oss västerlänningar. Åh, det var så härligt med alla glada miner! Stämningen gick verkligen att ta på och man måste vara här och uppleva för att verkligen förstå. Kulturen är så olik och den här resan är allt annat än vad man som turist tidigare upplevt. Vi vistas på stället och färdas på vägar man aldrig annars kulle fått se. Dock är Legarda Elementary School ett undantag och man blir ständigt påmind om att många barn inte har det hälften så bra ställt som barnen på den skolan.

Efter att vi fått sett hela skolan begav vi oss till Mall of Asia (det näst största köpcentrumet i Asien, enligt Lorna) för att äta lunch. Vi kollade runt lite och efter några timmar åkte vi hem. Nu ikväll fick vi till sist tag i nya adapters så att vi kan ladda datorerna och telefonerna, efter att de svenska bestämt sig för att inte fungera. Vi åt mat för ett tag sen och nu sitter vi och försöker sammanfatta den här otroliga dagen. Tänka sig att det här bara är dag nummer 2 och redan så mycket man fått uppleva och som man vill minnas! Imorgon ska vi intervjua the counselors (motsvarande kuratorer/SYV) på Legarda. Det ser vi fram emot riktigt mycket! Det ska bli skönt att komma igång med det riktigt arbetet, även om de senaste dagarna varit mycket arbete ur ett annat perspektiv.

Zumm.. Nu gick strömmen här på hotellrummet för en sekund sen, så kan det gå! Haha, ja tillfälliga strömavbrott är det inte konstigt att det finns här i Manila så som deras elledningar är ihoptrasslade.

Kram Gabrielle

Martina:

Onsdag 11/11 kl. 18.30
Besök på Legarda Elementary school och trip med Lorna, Amcy och Jason

Nyss ”hemkommen” från en fantastisk dag! Imorse blev vi hämtade av Jason, Lorna och Amcy, alla tre speciallärare på Legarda, efter en frukost på hotellet. Trevligare människor får man leta efter, vilket bemötande! Vi åkte i Jasons bil till Legarda och när vi körde in framför skolan och fick se detta fantastiska hus, möta dessa fantastiska människor och upptäcka allt som gjorts i ordning för vår ankomst hade jag inte långt kvar till tårar! Varsin stol stod placerad på golvet, en skylt med ”Mabuhay” (Välkommen) var uppsatt, det var julpyntat och alla var så glada och vänliga. Efter att ha hälsat på all personal, fick vi se en presentation av Legarda på en projektorduk och fick också träffa en klass med barn, ca 7 år gamla, som välkomnade oss med sång och lite rörelser. Jag blev så rörd, och alla var så glada och hade uppmärksamheten på oss hela tiden. Efter att ha tagit lite bilder och tittat runt i klassrummet fick vi ännu mer välkomnande – flickor och pojkar som dansade för oss! Jag filmade detta men har ingen sladd till kameran med mig, så kan tyvärr inte lägga upp den här på bloggen L. Efter detta mycket fina mottagande, gick vi ut på skolgården och möttes av massor av barn som hälsade, vinkade och gick fram till oss. Amcy och Lorna guidade oss sedan runt på skolans område och vi fick prata med stora delar av personalen, bl.a. skolsköterska, tandläkare (!) och ”kioskbiträde”. Och alla dessa målningar, konstverk och annat pedagogiskt material - en fantastisk skola!

På eftermiddagen besökte vi ett jätteköpcentrum tillsammans med Lorna, Amcy och Jason – tre eller fyra våningar, något vi definitivt har ont om i Sverige! Det närmsta man kommer köpcentrum i Halmstad är Eurostop som har en våning och kanske består av ett 20-tal butiker. Vi lunchade på en kinarestaurang och till efterrätt fick en filippinsk delikatess – Halo Halo. Sådär tyckte jag… Efter besöket på köpcentret passade vi på att ta fina solnedgångsbilder vid havet.

Efter en stunds vila och läsning på våra kommande presentationer och undersökningar på hotellet gick vi ut och åt på kvällen – kyckling även ikväll, förhoppningsvis satsar jag på att prova något nytt snart, inte för att man tröttnar på kyckling i första taget, men ändå…Får ju passa på att ta del av en riktig asiatisk matkultur!

Mitt i all glädje som vi under dessa dagar befinner oss i, får vi även uppleva mycket hemskt. En bit från vårt hotell, finns en kvinna vars ben är stympade till knäna och det ser inte ut att vara opererat precis…Det är inte förståeligt, det är inte verkligt för någon som lever som jag gör. Efter att vi gått förbi henne kunde jag varken visa eller beskriva mina känslor, jag var verkligen chockad. Man får sådana skuldkänslor, sådant medlidande och vetskapen om att man inte kan göra mycket ger mig verkligen ångest. Men med upplevelser som denna i ryggsäcken som lever kvar hela livet, utvecklas man verkligen som människa.

Nu är det sängdags, ny spännande dag imorgon!
Stå på er!
/Martina



Amerikansk frukost första morgonen på hotellet.



Första bilturen i Manila, med vår fantastiska "chaufför" Jayson.



Legardas entré. Mabuhay betyder välkommen, hej, på återseende osv.



Vi och småttingarna på Legarda.



Världens goaste Amcy, Gabrielle, härliga Lorna och Martina inne på Legarda.

Hej allihopa!

Allt är jättebra med oss, resan har gått bra och efter bara två dagar, har vi fått uppleva jättemycket och trivs som fisken i vattnet! Vi är jätteledsna över den sena uppdateringen, vi har inte haft möjlighet att koppla upp oss på nätet förrän nu. Eller, egentligen igår kväll, men då fick vi uppleva resans första strömavbrott på hotellet ( - i en strostad?!) Hoppas allt är toppen med er därhemma. Vi kommer försöka uppdatera varje dag men ibland kan det hända att vi får publicera gårdagens inlägg.

Take care!
/Gabrielle & Martina

Martina;

Manila city, tisdag 10/11 kl. 12.45 Filippinsk tid
Jag hade nästan glömt hur det var att lämna ett ruggigt höstväder bakom sig när man går ombord på ett flygplan, för att sedan några timmar senare gå ur flygplanet och känna hur värmen väller över en!Jag och Gabbe sitter nu på ett litet hotell i Manila, Filippinernas huvudstad. Om det är förvirrande? Ja, hur overkligt som helst!

Flygresan var fantastisk, gårdagen (måndagen 9/11) började med att jag och Gabbe åkte upp med hennes mamma till Landvetter där vi mötte resten av resänget, checkade in, kontrollerade allt bagage och någon timme senare gick ombord. Snabbt och smidigt gick det! Första planet var ett litet och trångt sådant, tre säten på vardera sidan om gången. Bytet i Amsterdam (tror aldrig jag sett större flygplats förut!?) gick också bra, förutom den långa promenaden bort till gaten. Passade också på att äta lite. Som sagt, har nog aldrig varit på större ställe förr!

KLM:s flyg till Manila – hur bortskämd för man bli? En egen TV per säte med valbara filmer och teveprogram, musik och tevespel och dessutom hade man koll på var flygplanet befann sig, temperatur, hastighet, sträcka kvar m.m. Mat och dricka fick vi överflöd, flygvärdinnorna passade upp på oss ständigt – vilken service! När vi utforskat den fantastiska tekniken ett tag, tittat på film och sådär, tog jag och Gabbe upp vårt arbete och övade på vår presentation och seminariet. Jag brukar inte ha svårt för att sova alls, var jag befinner mig, men denna gång gick det bara inte! Antagligen för nervositeten och spänningen. Lite fick jag vilat, men mestadels låg Gabbe i mitt knä medan jag glodde på gamla avsnitt av Grey’s anatomy och Friends ;) Resesällskapet går inte att klaga på!

Vi kom närmare och närmare vårt mål… Och rätt som det var hade vi Filippinerna under oss! En massa berg och dalar, ju närmare vi kom Manila desto fler hus syntes till. Tillslut såg vi hela Manila – vilken storstad! Temperaturen steg ju längre ner mot marken vi kom för att sedan stanna på 30 grader – i november, klockan nio på morgonen! Underbart!! Vi gick av flyget, tog vårt bagage, växlade pengar och visades till en minibuss. Jag som aldrig varit i Asien förr hade aldrig förr upplevt denna biltrafik förr. Jisses, jag trodde inte det var sant. Och alla människor som springer tvärs över vägarna, alla hus som byggts ovanpå varandra och det ständiga tutandet. Ett mirakel att ingen olycka sker, skulle jag säga som lever i ett helt annat samhälle med människor som inte är i närheten av så hjälpsamma mot varandra som filippinska trafikanter är!

Slutligen framme vid det lilla hotellet, vänlig hotellpersonal och ett helt okej rum, som visserligen är avlångt och trångt, menmen! Här bor jag och Gabbe och de andra har också delat upp sig. Vi har packat upp lite, gjort oss i ordning och vilat lite och snart är det nog dags för käk och utforskning av staden. Vi väntar med att träffa elever på skolan, förhoppningsvis imorgon.

Blir kanske ett inlägg ikväll också, får se hur mycket jag orkar. Får ju ta igen den sömn som jag inte fått på ett dygn nu så ;)

Fattar fortfarande inte att vi här, det är en fantastisk stad, vacker på många vis men man ser också mycket hemskt. Blir nog en resa som vi aldrig glömmer!

Uppdatering kl. 22.25

Blev en runda på ett köpcentrum i eftermiddag – fyra våningar tror jag det hade! Vi var fortfarande trötta efter resan, särskilt jag och därför orkade vi inte genomsöka hela köpcentret. Vi har också promenerat längs havet och mitt i smeten – där det finns höghus i massor, många säkert med över 20 våningar!  Men att det också finns en ”rikare” kvarter i Manila är svårt att föreställa sig, när man på varje trottoarkant ser flertal gatubarn och hemlösa familjer. Idag har jag och Gabbe fått uppleva mycket av det som syns på TV och film, men som man måste se med egna ögon för att verkligen förstå att det är vardag bland miljontals människor. När flera barn kommer fram till en och räcker fram sina kupade händer, säger ”please” och drar i en, vad gör man?! Vad säger man? Jag mår så otroligt dåligt, klarar inte av det, skulle så gärna vilja ge dem halva mitt liv, men hur? Under dessa tio dagar kommer dessa situationer bli min tuffaste utmaning.

På kvällen var det tänkt att vi skulle träffa Lorna och Dr. Marcelo, men något missförstånd skedde, så vi gick ut själva och åt. Vi tog ”cykeltaxi” bort till en liten mysig restaurang. Vi åt kyckling och ris, starka såser och fick även musik till maten – unga tjejer som sjöng som gudar! Trevlig kväll!

Imorgon väntar besök på Legarda Elementary School. Äntligen ska vi få börja sätta igång med vårt arbete!
Höres inom kort!
Stå på er!
Kram/Martina

Gabrielle;

12.05: Nu är vi äntligen framme på filippinsk mark! Resan hit har tagit ca 14 timmar och självklart är man lite småseg. Men det är absolut ingenting som förtar det otroliga känslan av att faktiskt vara här! Utanför hotellet surrar stadstrafiken (som för övrigt är lika galen som i Bangkok, bilförarna är även här FLITIGA använda av tutan) och vi sitter och återhämtar oss från resan på hotellrummet. Människorna här är supertrevliga (i alla fall varenda en vi stött på hittills) och de kan sin engelska, vilket underlättar kraftigt. Speciellt när det andra officiella sorpåket filippino, låter ”kiki tii tao bibi tagguh”.

Under resan hit passade jag och Tina på att döda flygtid med att läsa på våra presentationer, diskussioner, intervjufrågor och göra en sista avstämning. Senkvällen kommer vi förmodligen spendera med att göra liknande arbete. Vi känner oss riktigt nöjda med hur arbetet tagit form, efter alla diskussioner och analyser om HUR vi egentligen skulle ta oss an det här. Här nere i Manila kommer vi att genomföra intervjuer med elevgrupper samt lärare och förhoppningsvis även rektorn på skolan. Vi kommer att ha seminarium där det blir mycket ”ge och ta” för både oss och eleverna från Manila. Vi kommer dels diskutera frågor som jag och Martina har formulerat, men även mer fritt där eleverna får ta ställning till olika påståenden och situationer. Vi kommer även köra lite olika övningar, där eleverna själva får prova på att jobba med sina rättigheter och få en chans att se hur roligt de faktiskt kan vara!

En resa som tar 12 timmar är i sig ett äventyr och bara på vägen från flygplatser här i Manila till hotellet, bjöds det på många både underbara och tragiska vyer. Det är ständig rörelse och att husen inte har riktigt samma takhöjd eller färg, har sin charm. Däremot är det jobbigare att se småbarn sitta vid vägkanten, där bilar kör i obegränsad hastighet och att se resten av människorna som livnär sig på att sälja frukt och liksaker mitt bland avgaserna. Det är precis lika överväldigande hemskt som intressant för mitt öga. Och det är precis det som gör den här resan så spännande! Möjligheten att få vistas bland lokalbefolkningen och få lära känna en helt ny värld, som Tina sa. På tal om en helt ny värld så var vyerna över Filippinerna helt otroliga när vi flög in över landet! Topografin lever verkligen, med massa berg, dalar och vattenfållor som slingrar sig igenom landet (eller länderna, Filippinerna består trots allt av mer över 7000 öar).

Nu ska vi snart bege oss från hotellet och äta lunch någonstans. Klockan är snart ett på dagen här och magen har börjat kurra. Jag skriver mer senare, då jag hunnit samla mig lite efter alla nya intryck.

Uppdatering 22:30: Under eftermiddagen tog vi oss en promenad på en boulevard nere vid kajen. Manila är verkligen en mäktig stad. Kontrasterna mellan 5-stjärniga hotell och gatubarn precis utanför är svåra att greppa. När vi promenerade längs vattnet, vände jag mig om och såg en liten flicka springa emot mig med kupade händer. En sekund senare hade jag fem barn runt mig som drog i mig, sa ”please” och sträckte fram sina beniga händer. Det gör ont i hjärtat och det går inte att hantera det oberört. Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös. Det blir så verkligt när man får se hur jäkligt hemlösa vuxna och barn har det. Det är jobbigt att tänka på hur mycket vi tar för givet hemma i Sverige. Det är jobbigt att tänka på att vi klagar över fruktansvärt världsliga ting ibland. Det är jobbigt att världen är orättvis. Däremot känns den här resan väldigt välbehövlig för hjärta, själ och sinne.

 Ikväll var vi ute och åt på ett lokalt ställe. Maten smakade jättebra och duktiga sångerskor sjöng för full hals. Aldrig har jag hört så mycket duktiga sångerskor på ett och samma ställe! Det var världens mysigaste stämning och alla är så bekymmerslösa och bjuder på sig själva!

Imorgon ska vi infinna oss på Legarda Elementary School 08:00. Eller just det! Martina, vår skolsköterska, berättade att man tydligen inte följer internationell tid här.. Man förljer sin egen klocka. Fattar verkligen inte hur vardagen går ihop för människor här, haha.
Ha det bra så länge, var tacksamma och kram till er där hemma!

Gabrielle

Bilder från dagen:

'

Bild 1: Här står två superspända tjejer som är redo för en lång flygresa som ska ta dem till det avlägsna landet Filippinerna.

Bild 2: En glad Martina, en skrattande (?) Gabrielle och en leende Martina nummer 2. Flygresan tog 12 timmer, men erbjöd god underhållning i form av ett helt videobibliotek i våra displayer framför oss. Vi blev riktigt bortskämda!

Bild 3: En trött, dagdrömmande Tina som precis anlänt till Manilas flygplats.

Bild 4: Denna bild visar endast en bråkdel av allt som vi fått se av Manila idag. Det är hundratals nya intryck att ta in varje sekund.

Bild 5: Tina, Martina, Jannika och Gabrielle utanför vårt hotell första dagen. Efter att vi vilat i någon timme på rummet för att samla krafter fick vi runt för att utforska närområdet.



Bild 6: Tre glada tjejer njuter av storstadsatmosfären nere vid kajen. Vyerna är otroliga!

Bild 7: Försäljarna är många och framfusiga. Den här killen cyklade runt på en glassvagn som spelade en riktigt gullig glassmelodi. Den måste nästan ha varit bättre än vår Hemglassbils melodi!

Bild 8: Den här cykeltaxin cyklar mitt i den galna stadstrafiken, precis som resten av de andra cyklarna och vi var tvungna att prova. Konstigt hur de lyckas ta sig fram så smidigt och fort. Men är man skicklig så är man!

Bild 9: Första riktiga måltiden i Manila. Kyckling och ris för hela slanten! Vi åt på en mysig lokal uterestaurang och blev bjudna på mycket vacker sång under måltiden!