Barn är inte framtiden, barn är nu!

Hej allihopa!

Allt är jättebra med oss, resan har gått bra och efter bara två dagar, har vi fått uppleva jättemycket och trivs som fisken i vattnet! Vi är jätteledsna över den sena uppdateringen, vi har inte haft möjlighet att koppla upp oss på nätet förrän nu. Eller, egentligen igår kväll, men då fick vi uppleva resans första strömavbrott på hotellet ( - i en strostad?!) Hoppas allt är toppen med er därhemma. Vi kommer försöka uppdatera varje dag men ibland kan det hända att vi får publicera gårdagens inlägg.

Take care!
/Gabrielle & Martina

Martina;

Manila city, tisdag 10/11 kl. 12.45 Filippinsk tid
Jag hade nästan glömt hur det var att lämna ett ruggigt höstväder bakom sig när man går ombord på ett flygplan, för att sedan några timmar senare gå ur flygplanet och känna hur värmen väller över en!Jag och Gabbe sitter nu på ett litet hotell i Manila, Filippinernas huvudstad. Om det är förvirrande? Ja, hur overkligt som helst!

Flygresan var fantastisk, gårdagen (måndagen 9/11) började med att jag och Gabbe åkte upp med hennes mamma till Landvetter där vi mötte resten av resänget, checkade in, kontrollerade allt bagage och någon timme senare gick ombord. Snabbt och smidigt gick det! Första planet var ett litet och trångt sådant, tre säten på vardera sidan om gången. Bytet i Amsterdam (tror aldrig jag sett större flygplats förut!?) gick också bra, förutom den långa promenaden bort till gaten. Passade också på att äta lite. Som sagt, har nog aldrig varit på större ställe förr!

KLM:s flyg till Manila – hur bortskämd för man bli? En egen TV per säte med valbara filmer och teveprogram, musik och tevespel och dessutom hade man koll på var flygplanet befann sig, temperatur, hastighet, sträcka kvar m.m. Mat och dricka fick vi överflöd, flygvärdinnorna passade upp på oss ständigt – vilken service! När vi utforskat den fantastiska tekniken ett tag, tittat på film och sådär, tog jag och Gabbe upp vårt arbete och övade på vår presentation och seminariet. Jag brukar inte ha svårt för att sova alls, var jag befinner mig, men denna gång gick det bara inte! Antagligen för nervositeten och spänningen. Lite fick jag vilat, men mestadels låg Gabbe i mitt knä medan jag glodde på gamla avsnitt av Grey’s anatomy och Friends ;) Resesällskapet går inte att klaga på!

Vi kom närmare och närmare vårt mål… Och rätt som det var hade vi Filippinerna under oss! En massa berg och dalar, ju närmare vi kom Manila desto fler hus syntes till. Tillslut såg vi hela Manila – vilken storstad! Temperaturen steg ju längre ner mot marken vi kom för att sedan stanna på 30 grader – i november, klockan nio på morgonen! Underbart!! Vi gick av flyget, tog vårt bagage, växlade pengar och visades till en minibuss. Jag som aldrig varit i Asien förr hade aldrig förr upplevt denna biltrafik förr. Jisses, jag trodde inte det var sant. Och alla människor som springer tvärs över vägarna, alla hus som byggts ovanpå varandra och det ständiga tutandet. Ett mirakel att ingen olycka sker, skulle jag säga som lever i ett helt annat samhälle med människor som inte är i närheten av så hjälpsamma mot varandra som filippinska trafikanter är!

Slutligen framme vid det lilla hotellet, vänlig hotellpersonal och ett helt okej rum, som visserligen är avlångt och trångt, menmen! Här bor jag och Gabbe och de andra har också delat upp sig. Vi har packat upp lite, gjort oss i ordning och vilat lite och snart är det nog dags för käk och utforskning av staden. Vi väntar med att träffa elever på skolan, förhoppningsvis imorgon.

Blir kanske ett inlägg ikväll också, får se hur mycket jag orkar. Får ju ta igen den sömn som jag inte fått på ett dygn nu så ;)

Fattar fortfarande inte att vi här, det är en fantastisk stad, vacker på många vis men man ser också mycket hemskt. Blir nog en resa som vi aldrig glömmer!

Uppdatering kl. 22.25

Blev en runda på ett köpcentrum i eftermiddag – fyra våningar tror jag det hade! Vi var fortfarande trötta efter resan, särskilt jag och därför orkade vi inte genomsöka hela köpcentret. Vi har också promenerat längs havet och mitt i smeten – där det finns höghus i massor, många säkert med över 20 våningar!  Men att det också finns en ”rikare” kvarter i Manila är svårt att föreställa sig, när man på varje trottoarkant ser flertal gatubarn och hemlösa familjer. Idag har jag och Gabbe fått uppleva mycket av det som syns på TV och film, men som man måste se med egna ögon för att verkligen förstå att det är vardag bland miljontals människor. När flera barn kommer fram till en och räcker fram sina kupade händer, säger ”please” och drar i en, vad gör man?! Vad säger man? Jag mår så otroligt dåligt, klarar inte av det, skulle så gärna vilja ge dem halva mitt liv, men hur? Under dessa tio dagar kommer dessa situationer bli min tuffaste utmaning.

På kvällen var det tänkt att vi skulle träffa Lorna och Dr. Marcelo, men något missförstånd skedde, så vi gick ut själva och åt. Vi tog ”cykeltaxi” bort till en liten mysig restaurang. Vi åt kyckling och ris, starka såser och fick även musik till maten – unga tjejer som sjöng som gudar! Trevlig kväll!

Imorgon väntar besök på Legarda Elementary School. Äntligen ska vi få börja sätta igång med vårt arbete!
Höres inom kort!
Stå på er!
Kram/Martina

Gabrielle;

12.05: Nu är vi äntligen framme på filippinsk mark! Resan hit har tagit ca 14 timmar och självklart är man lite småseg. Men det är absolut ingenting som förtar det otroliga känslan av att faktiskt vara här! Utanför hotellet surrar stadstrafiken (som för övrigt är lika galen som i Bangkok, bilförarna är även här FLITIGA använda av tutan) och vi sitter och återhämtar oss från resan på hotellrummet. Människorna här är supertrevliga (i alla fall varenda en vi stött på hittills) och de kan sin engelska, vilket underlättar kraftigt. Speciellt när det andra officiella sorpåket filippino, låter ”kiki tii tao bibi tagguh”.

Under resan hit passade jag och Tina på att döda flygtid med att läsa på våra presentationer, diskussioner, intervjufrågor och göra en sista avstämning. Senkvällen kommer vi förmodligen spendera med att göra liknande arbete. Vi känner oss riktigt nöjda med hur arbetet tagit form, efter alla diskussioner och analyser om HUR vi egentligen skulle ta oss an det här. Här nere i Manila kommer vi att genomföra intervjuer med elevgrupper samt lärare och förhoppningsvis även rektorn på skolan. Vi kommer att ha seminarium där det blir mycket ”ge och ta” för både oss och eleverna från Manila. Vi kommer dels diskutera frågor som jag och Martina har formulerat, men även mer fritt där eleverna får ta ställning till olika påståenden och situationer. Vi kommer även köra lite olika övningar, där eleverna själva får prova på att jobba med sina rättigheter och få en chans att se hur roligt de faktiskt kan vara!

En resa som tar 12 timmar är i sig ett äventyr och bara på vägen från flygplatser här i Manila till hotellet, bjöds det på många både underbara och tragiska vyer. Det är ständig rörelse och att husen inte har riktigt samma takhöjd eller färg, har sin charm. Däremot är det jobbigare att se småbarn sitta vid vägkanten, där bilar kör i obegränsad hastighet och att se resten av människorna som livnär sig på att sälja frukt och liksaker mitt bland avgaserna. Det är precis lika överväldigande hemskt som intressant för mitt öga. Och det är precis det som gör den här resan så spännande! Möjligheten att få vistas bland lokalbefolkningen och få lära känna en helt ny värld, som Tina sa. På tal om en helt ny värld så var vyerna över Filippinerna helt otroliga när vi flög in över landet! Topografin lever verkligen, med massa berg, dalar och vattenfållor som slingrar sig igenom landet (eller länderna, Filippinerna består trots allt av mer över 7000 öar).

Nu ska vi snart bege oss från hotellet och äta lunch någonstans. Klockan är snart ett på dagen här och magen har börjat kurra. Jag skriver mer senare, då jag hunnit samla mig lite efter alla nya intryck.

Uppdatering 22:30: Under eftermiddagen tog vi oss en promenad på en boulevard nere vid kajen. Manila är verkligen en mäktig stad. Kontrasterna mellan 5-stjärniga hotell och gatubarn precis utanför är svåra att greppa. När vi promenerade längs vattnet, vände jag mig om och såg en liten flicka springa emot mig med kupade händer. En sekund senare hade jag fem barn runt mig som drog i mig, sa ”please” och sträckte fram sina beniga händer. Det gör ont i hjärtat och det går inte att hantera det oberört. Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös. Det blir så verkligt när man får se hur jäkligt hemlösa vuxna och barn har det. Det är jobbigt att tänka på hur mycket vi tar för givet hemma i Sverige. Det är jobbigt att tänka på att vi klagar över fruktansvärt världsliga ting ibland. Det är jobbigt att världen är orättvis. Däremot känns den här resan väldigt välbehövlig för hjärta, själ och sinne.

 Ikväll var vi ute och åt på ett lokalt ställe. Maten smakade jättebra och duktiga sångerskor sjöng för full hals. Aldrig har jag hört så mycket duktiga sångerskor på ett och samma ställe! Det var världens mysigaste stämning och alla är så bekymmerslösa och bjuder på sig själva!

Imorgon ska vi infinna oss på Legarda Elementary School 08:00. Eller just det! Martina, vår skolsköterska, berättade att man tydligen inte följer internationell tid här.. Man förljer sin egen klocka. Fattar verkligen inte hur vardagen går ihop för människor här, haha.
Ha det bra så länge, var tacksamma och kram till er där hemma!

Gabrielle

Bilder från dagen:

'

Bild 1: Här står två superspända tjejer som är redo för en lång flygresa som ska ta dem till det avlägsna landet Filippinerna.

Bild 2: En glad Martina, en skrattande (?) Gabrielle och en leende Martina nummer 2. Flygresan tog 12 timmer, men erbjöd god underhållning i form av ett helt videobibliotek i våra displayer framför oss. Vi blev riktigt bortskämda!

Bild 3: En trött, dagdrömmande Tina som precis anlänt till Manilas flygplats.

Bild 4: Denna bild visar endast en bråkdel av allt som vi fått se av Manila idag. Det är hundratals nya intryck att ta in varje sekund.

Bild 5: Tina, Martina, Jannika och Gabrielle utanför vårt hotell första dagen. Efter att vi vilat i någon timme på rummet för att samla krafter fick vi runt för att utforska närområdet.



Bild 6: Tre glada tjejer njuter av storstadsatmosfären nere vid kajen. Vyerna är otroliga!

Bild 7: Försäljarna är många och framfusiga. Den här killen cyklade runt på en glassvagn som spelade en riktigt gullig glassmelodi. Den måste nästan ha varit bättre än vår Hemglassbils melodi!

Bild 8: Den här cykeltaxin cyklar mitt i den galna stadstrafiken, precis som resten av de andra cyklarna och vi var tvungna att prova. Konstigt hur de lyckas ta sig fram så smidigt och fort. Men är man skicklig så är man!

Bild 9: Första riktiga måltiden i Manila. Kyckling och ris för hela slanten! Vi åt på en mysig lokal uterestaurang och blev bjudna på mycket vacker sång under måltiden!