Dag 10, torsdag
Gabrielle:
Torsdagen den 19 november: Idag har varit den sista dagen här i Manila och även denna dag har varit givande, spännande och väldigt gripande. Vi steg upp en timme tidigare idag än vanligt, vid halv sex för att bege oss till ett hem för utnyttjade barn i utkanten av staden. Hemmet, som heter Bukid Kabataan Center, startades upp för 22 år sedan av en nunna vid namn syster Mary. Hemmet tar emot barn som blivit utnyttjade bland annat sexuellt men även barn som blivit övergivna eller som har föräldrar som inte är kapabla till att ta hand om sina barn. Just nu bor det 49 barn på hemmet, alla mellan 6 och 17 år gamla. På hemmet får barnen gå i skola (upp till och med grundskola), de får även terapi, både psykosocial terapi och något som kallas eco-terapi, dvs. vara ute i naturen och på så sätt läka genom att arbeta med exempelvis trädgården. Tanken är även att lära barnen olika kompetenser och på hemmet får barnen verkligen chansen att upptäcka vad de är bra på. För att citera en broschyr som vi fick, ”To rekindle and restore the innate worth and dignity of each person”. Barnen som kommer till Bukid Kabataan är barn vars liv är splittrade och utan någon som helst självkänsla. Syster Lilian talade därför om hur mycket de pratar med barnen, både i form av terapi men även om varför barnet har kommit till hemmet. Bukid Kabataan är helt ideellt och går runt tack vare att företag och privatpersoner donerar pengar. Eftersom att hemmet har möjlighet att odla egna råvaror, bidrar det mycket till självförsörjandet. Totalt är de 6 eller 7 stycken vuxna som jobbar på hemmet och hur många barn som är det varierar beroende på hur många som tas emot och hur många som återvänder hem. Det är nämligen så att om föräldrarna fortfarande finns med i bilden, så är även de en del av terapin. De kommer och hälsar på eller så kommer personalen hem till dem, fast detta berättade syster Lilian är ett problem, då transport till hemmet kostar pengar för föräldrarna och när personalen åker hem till föräldrarna är det svårt att prata i enrum med grannar väldigt nära.
När vi körde parkerade utanför barnhemmet blev vi bemötta av barnen som precis avslutat första delen av skoldagen. Alla var underbart söta, men de flesta var avvaktande, vilket inte är speciellt konstigt. Där trampade en grupp främlingar in som ville hälsa på. Syster Lilian mötte oss tillsammans med en socialarbetare och även en kvinna som arbetade som bibliotekarie på hemmet. Vi gick ner till trädgården och satte oss i mysigt träutehus för att prata med syster Lilian. Så fort man mötte den här underbara människan kände man vilken kärlek, vilket tålamod och styrka hon bär på. Vid hennes sida var en liten flicka fastklistrad. Hon var sju år gammal och hade varit på hemmet i cirka en månad. Syster Lilian berättade om barnen och om hur mycket de utvecklas under bara de tre första månaderna på hemmet. Hon berättade om vilken små energiknippen killarna var och om att det är viktigt att sysselsätta barnen med skola. Efter några minuter kom nylevererade hemburgare till och från McDonalds, vilket var helt perfekt eftersom att vi var helt utsvultna vid den tidpunkten. För mig var det en sån underbar gest, men även ett tecken på att människor som inte lever med mycket uppskattar en hamburgare precis som vilken annan människa som helst. En nunna med en Big Mac i handen var häfigt! När vi hade suttit och pratat med syster Lilian ett tag gick vi ner till scenen för att samlas och sjunga och dansa. Vi började med att bjuda på några svenska julsånger, ”Staffan Stalledräng”, ”Hej Tomtegubbar” och ”Nu tändas tusen juleljus”. Sången var uppskattad trots att vi debuterade tillsammans som sånggrupp. Efter att vi hade sjungit, gick alla barnen upp och sjöng en så otroligt vacker filippinsk julsång. Det var otroligt berörande och jag kunna verkligen känna att varenda ett av barnen berättade något samtidigt som de sjöng. Det var en otroligt lyckligt och starkt ögonblick. Efter att barnen hade sjungit var det dags för killarna att dansa breakdance och VILKA killar! De var otroligt duktiga och det var så roligt att se många av dem i sitt esse. Det är så otroligt att center som Bukid Kabataan existerar, att de här barnen som har haft det mest trasiga liv man kan tänka sig, får chansen att växa på nytt och att få hitta sina egna vägar i livet. Efter att killarna dansat klart, gick tjejerna upp för att dansa till ”Nobody” och jag och Amcy hängde på! Det var så roligt att dansa med dem och stegen satt lite bättre än när jag dansade med eleverna på Legarda första gången.
Vår lilla cabaret avslutades med att Amcy läste en saga för barnen och vilken otroligt berättare hon är! Trots att hon läste på filippinska, hade hon en sådan utstrålning och inlevelse att man inte kunde låta bli att hänga med. Hon är helt otroligt, precis som resten av våra underbara FFFs (Filippino Friends Forever) är! Efteråt spenderade vi någon timme med dessa underbara barn som har så mycket att ge. Man märke hur de slappnade att och vågade ta kontakt med oss och de var lyriska över alla kameror, ställde gärna upp på kort och tyckte det var jätteroligt att själva få fotografera. Det fanns fortfarande barn som höll sig i bakgrunden, men det är helt förståeligt med tanke på allt de upplevt. Jag kände själv att jag inte riktigt visste hur jag skulle bemöta barnen. Några av dem har blivit sexuellt utnyttjade och kan ha svårigheter med främmande människor som hälsar och klappar dem på ryggen. Men eftersom att vissa av barnen själv sökte kontakt och var otroligt kramgoa försvann den osäkerheten ganska snabbt och hela mötet var väldigt naturligt.
Det går inte nog att beskriva hur mycket ett möte med barn i situationer som deras ger en. De små liven har en sådan tyngd i blicken eftersom de varit med om fruktansvärda saker, men ändå lyckas de inge en ett otroligt hopp om att i alla fall de står inför en ljusare framtid. Vi pratade med syster Lilian om ett fortsatt samarbete mellan vår skola och barnhemmet och hon var positiv till det. Vi pratade om att eventuellt i framtiden kunna erbjuda elever att åka ner och praktisera på barnhemmet i någon månad och även att ekonomiskt stötta barnhemmet genom att samla in pengar, vilket behövs. Jag är otroligt tacksam över att jag fick chansen att besöka barnhemmet och det, precis som många andra stunder på den här resan, har inspirerat mig och gett mig otroligt många insikter om hur fattig man materiellt sett kan vara, men ändå så rik på liv.
När vi begav oss ifrån barnhemmet åkte vi till en advokat (Martina, skolsköterskan, tappade nämligen bort sitt bagage första dagen och var tvungen att fixa en signatur från en advokat för att hemma i Sverige kunna få ut försäkringspengar) och under tiden satt vi kvar i bilen och Amcy lärde oss äntligen HELA ”Nobody”-dansen! Haha, den är fruktansvärt beroendeframkallande och Jason fortsatte att spela om låten gång på gång i framsätet. Ikväll har vi packat ihop våra grejer, samanfattat resan över lite snacks och snart är det dags att gå och lägga sig. Imorgon beger vi oss hemåt. Det känns ofattbart och det är med blandade känslor man beger sig hem. Jag känner mig ivrig för att få dela med mig av alla otroliga upplevelser, samtidigt som jag hade velat stanna längre hos alla underbara människor. Men som tur är så håller vi kontaken genom internet och vi jobbar för fullt för att Amcy, Lorna och Jason tillsammans med sin rektor ska komma hit i början av nästa år. Det är tur att vi har Martina (skolsköterskan), hon ger sig inte förrän de har kommit och inte drar hon sig för att tala med en ovanligt frånkopplad rektor! Tusen tack till alla i resegruppen, det har varit otroligt och alla kommer vi hem helskinnade. Jag kommer att sakna våra goa FFFs, deras härliga inställning och skratt.
Kram från en otroligt nöjd Gabrielle som verkligen har skaffat sig minnen för livet
