Barn är inte framtiden, barn är nu!

Onsdag den 18/11: Jag är i sådan extas att jag inte vet i vilken ände jag ska börja berätta. Två av de bästa dagarna i mitt liv, har gårdagen och dagens händelser varit. Efter gårdagens presentation av vårt projekt för klassen ”IV Curie” kände vi oss lite mer hemma och bekväma i miljön och situationerna på skolan och framför eleverna i klassrummet. Vi anlände, kände oss som vanligt oerhört välkomna och väl omhändertagna och fick börja med att träffa och dela ut enkäter till klassen som Natalie och Jannika hade föreläsning för igår. De var lika ambitiösa och underbara som ”vår” klass, och vi hade gärna stannat där också och lärt känna dem mer. Slutligen steg vi in och fick träffa ”vår” klass, de log och såg lika glada ut som vi var över att se varandra igen! Redan då kände jag & Gabbe på oss, trots lite nervositet, att detta, detta kommer bli kul och bra!! Vi inledde med att berätta lite för varandra om livssituationer i Manila respektive Halmstad, om fritidsaktiviteter och vad de annars gör hemma och efter skolan. Vår slutsats – vi är verkligen lika! Samma intressen, samma åsikter. De lyssnade på musik, träffades i parker, på stan och på ”malls”. Jag frågade försiktigt om idrottsaktiviteter och om någon kanske spelade ett instrument. Några nickade, men det var få. Det var nog den enda skillnad jag kunde se, och som faktiskt är logisk. För vad skiljer Manila och Halmstad åt? Eller överhuvudtaget Filippinerna och Sverige? Jo, den ekonomiska situationen i många familjer. Majoriteten av eleverna på Abada High School har det svårt ekonomiskt ställt och självklart är det då svårt att finansiera fritidsaktiviteter. Men visst är det kul att se hur lika våra intressen och prioriteringar i livet är?!

Under den första övningen vi sedan gjorde fick eleverna ut några frågor på ett papper som de under en kort stund skulle besvara i grupper om fem och sedan gick vi igenom och diskuterade de tillsammans. Lite segt gick det i början, ingen vågade riktigt svara eller berätta för oss och klasskamraterna vad de kommit fram till men det är ju inte så konstigt. Det är antagligen ett område som de inte tidigare diskuterat och frågor som ingen tidigare ställt vilket gör att man blir mer osäker på sina åsikter och tolkningar av frågorna – plus att man alltid är blyg i början. Men det släppte med tiden och det eleverna sa var respons som lika gärna skulle kommit från vår eller någon annan klass i Halmstad!

Inför nästa uppgift möblerade vi om i klassrummet och satte upp lappar i de fyra hörnen; Yes, No, In between och Other. Vi skulle göra Fyra Hörn, som går ut på att man får höra ett påstående och sedan ta ställning till om man håller med eller inte, tycker både och eller har ett annat förslag. Till en början kunde man se hur eleverna tittade osäkert på varandra och gick till det hörn dit kompisarna gick. Roligt var det däremot att se hur de efter att ha gått till ett hörn först såg fundersamma ut för att sedan ändra sig och gå till ett annat hörn! Många intressanta värderingar och åsikter kom fram och än en gång var mycket likt våra – vi kände oss nöjda med resultatet! Däremot tog min röst lite stryk efter denna övning – akustiken i klassrummen är den värsta jag varit med om, jag fick verkligen skrika påståendena för att alla skulle höra, trots att klassrummet är så litet, så hur lärare och eleverna klarar av att arbeta i en sådan miljö förstår jag verkligen inte! Och vi klagar på färgen på väggen, att alla datorer ibland är upptagna så att ingen bli över till oss m.m. hemma i Sverige. Jag kommer då inte att klaga på samma vis i fortsättningen, snacka om att få perspektiv på saker!

Under nästa övning skulle eleverna skriva korresponderande rättigheter och skyldigheter på tio kort (alltså fem rättigheter, fem skyldigheter) för att sedan byta kort med en annan grupp så att de kunde para ihop rätt rättighet med rätt skyldighet. Exempelvis ”Jag har rätt att få uttrycka min åsikt”, som kan vara en korresponderande rättighet till skyldigheten ”Jag har skyldighet att lyssna på andra” eller ”Jag har skyldighet att inte kränka någon”. Efter lite missförstånd, antagligen p.g.a. kommunikationen som inte alltid är lika lätt när det inte är på modersmålet, varken för oss eller de filippinska eleverna, fungerade även denna övning bra och många bra förslag på rättigheter och skyldigheter kom fram. Efter denna avslutande övning kände jag och Gabbe bara ”mera, mera!”. Jag kan lätt föreställa mig hur mycket mer bra saker vi skulle komma fram till och framförallt hur mycket mer bra idéer DE har att komma med om vi bara fick mer till och fick lära känna varandra. Så efter att ha delat ut en KostaBoda-snöboll (en ljuslykta) samt lite godis till klassen, utbytt e-postadresser med varandra, tagit foton, sagt hejdå och tackat kände vi oss både överlyckliga för hur bra allt gått men samtidigt vemodiga över att lämna klassen och skolan med vetskapen om att vi tillsammans kan komma ännu längre! Så när vi satte oss i bilen och rullade ut från skolan, vinkandes till eleverna hade man tårar i ögonen av både glädje och vemod. Men vilka elever, vilken skola, vilken stad!

Under eftermiddagen shoppade vi lite på marknad bland många stånd som sålde filippinskt hantverk – många vackra och spännande saker! Imorgon besöker vi ett barnhem i utkanten av Manila, det känns spännande men också lite… konstigt. Hur ska man bemöta dessa barn som blivit så illa behandlade?

Jag trivs jättebra här men känner också hur alla intryck börja rinna över, jag har redan för många, hur ska jag kunna sammanfatta allt för familj och vänner därhemma? Jaja, det blir ett senare problem!

Sista dagen imorgon, jag vill inte åka hem!!

Vi hörs! Stå på er!

Kram till er alla / Martina

Onsdagen den 18 november: Idag har varit en helt otrolig dag! Jag vet att jag har inlett de flesta inlägg med samma fras, men idag har vi verkligen åstadkommit det arbete vi kom hit för att göra. Vi har haft seminariet med vår klass, som är helt fantastisk! Vi kom till skolan vid niotiden imorse och först träffade vi en annan 4th grade section och bad att även de skulle fylla i våra enkäter. Efter det gick vi in till vår klass ”IV Curie” och hälsades varmt välkomna än en gång. Vi började dagen med att prata lite om våra olika livssituationer och om vad vi gör på vår fritid. De berättade att de precis som vi spenderar sin fritid på stan, med olika aktiviteter och hänger i parken. Vi startade sedan seminariet med en diskussionsövning där vi delade ut ett antal frågor som eleverna fick diskutera gruppvis en stund. Sedan gick vi igenom frågorna tillsammans och diskuterade elevernas olika åsikter. Vi kände hur eleverna långsamt blev fria från nervositeten och spänningarna av att ha oss där och började ta för sig mer och mer. Det var helt otroligt! Och vilka begåvande och klipska ungdomar. Trots att de är ett par år yngre än oss, hade de kloka tankar och var otroligt duktiga på att formulera dem. Vi vet själva, efter att ha jobbat med ämnet i ett halvår, att det kan vara svårt att få fram precis det man vill ha sagt. Och det kan kännas väldigt frustrerande eftersom ämnet, mänskliga rättigheter, ofta är något som man har starka åsikter om, vare sig man uttryck dem tidigare eller inte. Eftersom vi diskuterat frågor som inte har några rätta eller felaktiga svar hela dagen, blev vi så glada över att responsen från eleverna var positiv men framför allt att de var på samma sida som oss. De hade inga svårigheter alls att hänga med i diskussionerna, trots att flera av dem fick höra talas om barnkonventionen för första gången igår.

Efter gruppdiskussionen sköt vi undan bänkarna i klassrummet och förklarade övningen fyra hörn för dem. Barnen skulle alltså ta ställning till olika påståenden som vi läste upp. Varje hörn hade en lapp, där det stod antingen ”Yes”, ”No”, ”In Between” eller ”Other” på. Syftet var att eleverna skulle gå till det hörn som bäst stämde överrens med deras åsikt gällande påståendet. Ställde de sig i ”Yes”-hörnet höll de med och i ”No”-hörnet höll man inte med. ”In Between” betydde att deras åsikt var mellan ja och nej och ”Other” innebar att de hade andra åsikter om påståendet eller någonting att tillägga. Klassen var jättepositiv och sprang ivrigt iväg till olika hörn efter att vi fått upprepa påståendena ett antal gånger (akustiken i klassrummet var nämligen usel). Det var så fruktansvärt givande att lyssna på ungdomarna. För ens egen skull var det så nyttigt att få lyssna på dem och samtidigt inse hur otroligt lika vi är. Vi är alla i våra ungdomsår och tar oss med olika medel igenom den här tiden som både är otroligt roligt men samtidigt väldigt jobbig. Sen är det också en otrolig tyngd i att se vissa av eleverna som vi jobbade med idag och förstå att de varit med om en hel del saker under sin uppväxt. Men annars så skämtar klassmedlemmarna med varandra, precis som oss även de ändå är lugnare än klasserna hemma hos oss (i regel). Sen så beundrar jag både elever och lärare som gå i skolan i varma länder som Filippinerna. Det är fruktansvärt varmt i klassrummen och eftersom ingen AC finns att tillgå får ett par fläktar stå för avkylningen. Akustiken är som sagt urusel och man får verkligen koncentrera sig för att höra vad personen i andra ändan av rummet säger.

Den sista delen av seminariet var en gruppövning där eleverna var ungefär sex personer i varje grupp. Varje grupp fick fem blanka kort där de skulle diskutera och komma fram till fem viktiga rättigheter som de anser sig ha. Det behövde inte vara dem som är nedskriva i barnkonventionen utan kunde exempelvis vara ”Jag har rätt att få vara lycklig varje dag”. Efter att de skrivit ner fem rättigheter fick grupperna fem nya kort där de skulle skriva ner fem motsvarande skyldigheter till varje rättighet, samtidigt som skulle de inte avslöja vilken rättighet de refererade till. Skyldigheten kunde exempelvis då vara ”Det är min skyldighet att inte hindra andra människor från att må bra”, vilket skulle kunna vara en korresponderande skyldighet till rättigheten en person har att vara lycklig varje dag. Övningen gick jättebra och pennorna glödde. Det är så intressant och framför allt roligt att se hur engagerade eleverna var. De tog sig verkligen tid att diskutera fram olika rättigheter och var noga med att förstå övningarna korrekt. Sen är alla otroligt härliga och öppna och mitt i allting förvandlades seminariet till en fotosession för några minuter, där alla var ivriga över att få ta kort med oss. Den sista övningen avslutades med att grupperna blandade sina kort och bytte dem med en annan grupp. Meningen var sedan att de skulle para ihop den andra gruppens rättigheter och skyldigheter. Det gick kanonbra och efter med än två timmar så var det dags att tacka för en helt otrolig förmiddag med en helt underbar klass. Vi gav dem lite presenter och gjorde en lista där hela klassen fick skriva sina namn och mailadress. Vi hoppas verkligen att vi kan hålla kontakten med ungdomarna!

Den här dagen har verkligen varit all möda värd! Jag känner att varenda timme vi suttit och slitit med att få ihop frågeformuleringar och petat med att få engelska helt korrekt, gav igen så otroligt mycket mer. Ungdomarna gav tillbaka mer än vi vågat hoppas på och visade ett genuint intresse som man sällan ser i Sverige. Efter seminariet tackade vi rektorn och annan personal så otroligt mycket för att de tagit emot och oss de var precis lika glada över att vi valt att komma till deras skola.

På eftermiddagen begav vi oss ”Under the Bridge” för att kolla på en marknad som har en massa inhemska produkter och jajemensan, där fanns en hel del saker som föll oss i smaken. Vi kom hem för en timme sedan (halv 10, filippinsk tid) och just nu känner jag mig utpumpad men otroligt tacksam för en jättefin dag. Vi har fått med oss massa anteckningar som eleverna gjort under dagen, vilket vi kommer ha stor nytta av när vi ska sammanställa resan i rapporten. Imorgon ska vi besöka syster Lilian som driver ett hem för sexuellt utnyttjade barn. Jag kan inte förstå att vår vistelse snart är över och att vi ska åka hem på fredag. Man känner sig så väldigt långt ifrån vardagen, samtidigt som jag känner att allt jag fått uppleva under resa är saker som jag kommer ta med mig hem till min vardag.

Kram från en trött med tacksam Gabrielle