Dag 8, tisdag
Hej på er!
Ber så mycket om ursäkt för den dåliga uppdateringen under våra sista dagar i Manila! Tillgången till Internet har varit begränsad och helt ärligt talat, vi har inte HUNNIT uppdatera och orkat ta oss till ett internetcafé. Men här kommer äntligen de efterlängtade och efterfrågade sista inläggen om våra tre sista dagar på vårt stora äventyr!
Gabrielle:
Tisdagen den 17 november: Idag har vi ÄNTLIGEN fått träffa eleverna på Esteban Abada High School! Det var otroligt! Vi steg upp i morse och förberedde oss med frukost och en knapp timmes bildfärd. När vi kom fram till Esteban Abada High School hälsade alla elever oss varmt välkomna med glada miner och nyfikna blickar. Det var verkligen överväldigande att kliva ut bilen. Utan att underdriva kände man sig verkligen som en kändis, vilken kändes lite obekvämt man samtidigt helt underbart eftersom man väntat på att få träffa skolungdomarna i snart ett år. Det gick heller inte att undgå att tänka på att om det istället hade varit filippinska ungdomar som besökt vårt land, hade de inte fått samma mottagande av oss. De verkar inte rädas för något och om de gör det så bemöter de rädslan genom att hälsa, vinka eller ställa frågor. Precis så som det ska vara!
Skolan hade förberett en föreläsningssal som några av oss andra skulle använda och en tjej följde oss upp till vår klass. När vi steg in i klassrummet mötte läraren oss med ett varmt leende och klassen reste sig genast och hälsade i kör (precis som alla andra klasser vi träffat har gjort). När de satte sig ner igen gick vi fram för att förbereda vår presentation och sedan var det bara att köra. Det var så himla härligt att äntligen få praktisera allt det som vi förberett oss inför i ett halvår. Jag kände hur mycket jag trivdes att stå inför eleverna och samtidigt vara där tillsammans med dem, för vårt projekt handlar om att involvera och att lyssna på ungdomarna. Efter att vi berättat om oss och vad vi tänkt göra började de långsamt räcka upp händerna för att ställa frågor. De frågade om varför vi var intresserade av ämnet och varför vi valt att göra ett projekt om barnkonventionen. Vi svarade gladeligen och jag var så glad att mottagandet var positivt! Trots att väldigt få att klassmedlemmarna hade hört talas om konventionen tidigare så engagerade de sig ändå helhjärtat. Vi delade ut våra enkäter och eleverna var otroligt noggranna när de fyllde i dem. Det ska bli jättespännande att läsa igenom svaren när vi kommer hem! Hela klassen och även ungdomar på skolan generellt, är så otroligt varma och glada. Atmosfären är spännande på ett väldigt positivt sätt.
Efter att klassen ställt sina frågor och fyllt i blanketterna klart, tackade vi så mycket för oss idag och gick ut ur klassrummet med smilbanden uppe vid öronen och med vetskapen om att vi skulle få träffa de underbara ungdomarna imorgon igen. Vi tog även med oss fem av klassmedlemmarna; Jessel, Princess, Madel, Mark och Jomar för att göra en gruppintervju, alla mellan 15 och 17 år gamla. Vi satte oss ner i ett mindre rum och de fnissade lite och berättade att de var nervösa. Vi berättade att de inte hade någonting att vara nervösa över och att vi var superglada över att få intervjua dem. Vi ställde frågor angående elevinflytandet på deras skola, vilket de berättade att de var nöjda med. Det kände att de vuxna på skolan lyssnar på dem och att de har chansen att framföra förslag på förbättringar och även framför klagomål om de känner för det. De är supernöjda med sina lärare och berättade att de har en nära relation med dem (vilket är superviktigt!). På skolan finns ett så kallat Supreme Student Government, som fungerar ungefär som ett elevråd. Varje årskurs har varsin SSG. Vi pratade även om barnkonvention generellt och om de känner att vuxna lyssnar på ungdomar i deras stad. Nja, tyckte dem. ”We’re just strangers to them”. För det mesta är det bara vuxna som de har en relation till som lyssnar på dem. Är det vuxna som inte är relaterade till barnen, så känner barnen inte att de lyssnar på vad barnen har att säga på samma sätt. Ungdomarna tyckte även att det är väldigt viktigt att prata om barnkonventionen och att belysa den för att barn runt om i världen ska kunna hävda sina rättigheter när de exempelvis blir misshandlade och utnyttjade. Är vuxna medvetna om att barnen är medvetna, blir dialogen annorlunda och förhoppningsvis kan även utnyttjande av barn världen över minska. De tyckte att det är viktigt att diskutera konventionen om barns rättigheter både direkt och kringgående.
Efter intervjun var vi jätteglada, lyckliga och Jessel tog med oss på en rundtur på skolan och eleverna var väldigt glada över att vi skulle återvända dagen efter. Kan man begära en bättre respons? Imorgon ska vi alltså tillbaka till Abada för vårt seminarium och vi ser jättemycket fram emot det. Skolan är verkligen helt underbar att samarbeta med och de är mer hjälpsamma än man kan tänka sig. Det här projektet har verkligen blivit någonting som jag kommer bära med mig resten av livet! Visst förstod jag att jag stod inför ett riktigt äventyr, men de här människorna har verkligen berört mig på mer än ett plan och jag hoppas verkligen att vi kommer behålla kontakten framöver (Tack, Facebook!).
Efter besöket på Abada begav vi oss till Legarda Elementary School för att intervjua the guidance counciler, som vi egentligen skulle ha träffat i fredags. Vilken underbar människa! Vi pratade mestadels om barns rättigheter generellt, eftersom eleverna på hennes skola är motsvarande låg- och mellanstadieelver. Men en beundransvärd sak med skolan, är att varje lördag anordnar skolan föräldramöten där de diskuterar skolgången och eventuella problem. Uppstår det problem med enstaka elever tar Ligaya (som the guidance counciler heter) saken i egna händer och bjuder in föräldrarna till skolan för att prata om vad som föregår. Ligaya var så inspirerande och otroligt kunnig! Vi var glada över att ha fått prata med henne och begav oss ifrån skolan nöjda. Vi fick även chansen att träffa rektorn på Legarda Elementary School före intervjun med Ligaya. Han är ett praktexempel på hierarkin som fortfarande finns på vissa ställen. Han var väldigt distanserad och gav intrycket av att ha viktigare saker för sig än att prata med oss. Dock är möten med sådana människor också väldigt nyttiga men det gäller att behålla vetskapen om att varje människa är unik och att inte vara för snabb med att bekräfta eventuella fördomar man haft sen tidigare.
Dagen har som sagt varit intensiv och väldigt givande. Nu ska vi hoppa i sängen, för att orka med en minst lika intensiv arbetsdag imorgon.
Kram från en glad och inspirerad Gabrielle
Martina:
Tisdag 17/11 kl. 20.40: Vilken helg, och vilken dag sen! Som vi skrev i tidigare inlägg har vi slappnat av på ön Mindoro sen i lördags eftermiddag. På måndagen hade jag och Gabbe planerat att ta ett morgondopp i soluppgången, men tyvärr så försov vi oss. Det blev frukost på stället där vi varit stamkunder dessa dagar, mycket god mat och klättrade därefter på klipporna för att komma till den lite lugnare stranden som vi favoriserat. Efter några timmars aktivt badande, solande och diskuterande (både med varandra och med de efterhängsna försäljarna) tog vi oss tillbaka till hotellet för att checka ut, äta lunch och shoppa det sista. Vi tog båten tillbaka till fastlandet vid fyra (blev en timme försenad) för att sedan färdas i bil ett antal timmar. Väl ”hemma”, som det faktiskt känns, blev vi överraskade med mat som Amcy och hennes familj varit snälla och lagat åt oss! Ris och köttspett, jättegott! Efter långa men mycket intressanta diskussioner vid middagsbordet kom vi i säng. Allt kändes så bra, för under helgen fick vi tid att vila upp oss samtidigt som vi i lugn och ro kunde läsa igenom och arbeta med det vi skulle presentera och göra med eleverna på Abada High School idag. Så på måndagskvällen lade man sig förväntansfull och pirrig men kunde också känna efter och jag kände verkligen hur glad och tacksam jag är för att jag fått träffa de människor jag gjort och för att jag fåt gemomföra resan med ett fantastiskt resesällskap! Jag har lärt känna både mina klasskompisar, Martina och Henrik så mycket bättre och vi har så kul ihop. Allt känns verkligen underbart, vilken tur jag har!
Det var två lite smått nervösa och spända tjejer som idag steg in i ett klassrum på Abada High School för att presentera sitt projekt, sig själva och berätta vad som väntar eleverna och oss dessa två dagar vi ska spendera tillsammans. Det var jättekul och det gick strålande! Responsen kändes jättebra, eleverna var till en början försiktiga och lite blyga men verkar vara väldigt ambitiösa. Både läraren och eleverna intresserade sig för vårt projekt och ställde frågor till oss efter presentationen vilket vi uppskattade väldigt mycket. Under presentationens gång lyssnade eleverna uppmärksamt, de hängde på när vi skämtade lite smått och då och då fnissades det lite här och där. Vad både jag och Gabbe reagerade på i klassrumsmiljön är de väldigt små borden eleverna skriver på, den dåliga isoleringen och akustiken (i början av vår presentation flyttade alla elever fram för att de hörde så dåligt och då befann vi ändå inte oss långt ifrån varandra från början) och hur trötta och okoncentrerade eleverna måste vara efter en dag i skolan p.g.a. värmen, trots fläktarna. Efter vår introduktion gavs tid till att fylla i våra enkäter, som de verkade göra väldigt noga och ta på största allvar. Slutligen fick vi samlat in alla och vi genomförde även en gruppintervju med fem elever där det framgick hur lika vi verkligen tänker rörande ungas rättigheter. Endast en elev av dessa fem hade hört talas om FN:s Barnkonvention tidigare vilket kan jämföras med Sveriges siffra (3 av 10 svenska barn har kännedom om konventionen). Utöver denna likhet, är deras tankar och argumentationer om varför det är viktigt med elev- och ungdomsinflytande lika våra – alla beslut som sker omkring oss berör barn och unga lika mycket som det gör vuxna, unga är också en viktig del i samhället. När det gäller inflytande i skolan, känner de att de får vara med och bestämma en hel del om miljön inne i klassrummet, men att det är sämre när det gäller innehållet av lektionerna. Om de har någon idé, framförs dessa oftast tillsammans med klasskompisarna och då till någon lärare. Eleverna berättade även för oss om ett elevråd som finns för varje ”grade”. Självklart fick mycket mer information än så här, men tyvärr får vi ju inte plats med allt här på en gång.
Åh, alla dessa glada och tacksamma elever! Tänk om alla Kattegattelever kunde vara på detta vis…På rektorsexpeditionen fick vi sedan en liten lunch och mer positiv respons. Efter denna fantastiska förmiddag ser vi fram emot morgondagen oerhört mycket, då vi ska få ha vårt seminarium med samma klass och dessutom dela ut ca 40 enkäter till en annan klass.
Eftermiddagen spenderades på Legarda Elementary School, jag och Gabrielle fick en givande diskussion med kuratorn (som hon berättar mer om i sitt inlägg, nu är min datortid ute ;) ) och vi fick lunch hos rektorn och även träffa honom! Den sena eftermiddagen spenderades på ännu ett mall tillsammans med Amcy och nu är det dags för förberedelserna inför morgondagen…Åh, så kul det ska bli!!
Höres imorgon! Ha det kanon!
Stå på er!
Kram/Martina
IV Curie - klassen som vi idag introducerat vårt arbete för och delat ut enkäter till och som vi imorgon kommer att träffa igen för att ha ett seminarie om barns rättigheter med! 
Det kändes varken nervöst eller jobbigt att prata framför klassen - det var bara kul och kändes så RÄTT!
Eleverna lyssnade på oss och var nyfikna på vårt projekt och ställde flera frågor.
50 elever i varje klass - puh! Men med tanke på den hänsyn och den respekt de visar mot både lärare och varandra så funkar det nog bra, men jag kan tänka mig att det är svårt för läraren att hinna hjälpa alla 50. 
Eleverna var väldigt glada och mycket ambitiösa när de fyllde i enkäten. 
Vi hade kunnat stå framför klassen hur länge som helst - så kul var det!
Tre av eleverna vi fick intervjua (de två pojkarna till höger syns knappt). 
Glada filippinska skolelever!
Intervju med Legardas kurator och studie- och yrkesvägledare. 
Fin illustration om barns behov på Legarda.
