Barn är inte framtiden, barn är nu!

Fredagen den 13 november 21.25: Vi har redan spenderat fyra dagar här och just nu sitter vi i ett hus som vi har hyrt. Vi flyttade från hotellet idag, så nu bor i Amcys svägerskas hus. Det är hur mysigt som helst och vi har precis varit och ätit kvällsmat på ett mall i närheten.

Egentligen var det planerat att vi skulle intervjua kuratorn/SYV på Legarda idag, men igår kväll så blev vi inbjuda till att närvara vid en prisutdelning. Amcy, som är speciallärare har nämligen varit med i en rikstäckande tävling ”The Search for the most Outstanding reading teacher”. Amcy hade redan vunnit i sitt distrikt, alltså Manila och idag kom hon även på andra plats i hela landet! Amcy var överlycklig och vi var så stolta. Filippinernas utbildningsminister var på besök för att hålla inledningstal och dela ut priser. Han var väldigt intressant att lyssna på och vilken tur att vi fick chansen att träffa honom. Ceremonin varade i ungefär 3 timmar. Sedan stack vi direkt vidare till hotellet för att checka ut snabbt som attan.

Klockan halv fyra hade vi ett möte på The Comission on the Human Rights Center en bit utanför Manila. Trafiken var jättetjock och bilresan dit tog ett par timmar. Vi fick slänga i oss lite nötter och choklad på vägen innan vi satte oss ner för att prata med Miss Brenda Canapi på HRC. Samtalet var grymt givande och jag blir så fruktansvärt inspirerad av människor som kämpar för rättigheter! Human Rights Center är en organisation som arbetar med att skydda och uppmärksamma deklarationerna om de mänskliga och barns rättigheter. Organisationen är finansierad av staten men är tydligen helt oberoende ändå. De jobbar med att utreda brott mot konventionerna och jobbar mycket med statliga agenturer såsom advokater, polis och sjukhus. De jobbar även tillsammans med andra internationella ideella organisationer såsom Amnesty International och UNICEF. De promotar rättigheterna mycket, håller utbildningar i de mänskliga och barns rättigheter för myndigheter, allmänheten och privata organisationer. Organisationen grundades av konstitutionen som tog över 1987 efter att diktaturen fallit. Totalt jobbar 600 personer på ”The Comission of Human Rights Center” (HRC) runt om i regionerna och vi besökte huvudkontoret i som ligger i Manila. Organisationen har en budget på omkring 200 millioner pezos/år, vilket inte är speciellt mycket jämförelsevis med andra statliga partier. Just nu arbetar organisationen bland annat med att få igenom en ny läroplan som integrerar undervisning om barnkonventionen i undervisningen om mänskliga rättigheter. Förslaget ligger på revision och vi fick kopior att ta med oss hem. Grymt spännande att få sätta sig ner och läsa igenom det ordenligt.

Brenda berättade att organisationen faktiskt känner att staten lyssnar på var HRC har att säga, vilket var roligt att höra. Brenda är advokat inom mänskliga rättigheter i grunden och förklarade att anledningen till att hon valt att arbeta inom HRC var att hon ansåg att alla människor har ett kall och detta är hennes. Varenda minut var intressant och minuterna flög förbi.

 Efter Human Rights Center åkte vi alltså till huset för att lasta av allt vårt bagage. Det känns helt otroligt att få bo i ett filippinskt hushåll. Jag förundras fortfarande över att vi verkligen sitter i Filippinerna och hur fruktansvärt mycket vi får uppleva! Jag hade aldrig kommit så nära verkligheten i något annat fall. Den här resan har verkligen inspirerat mig till att fortsätta bege mig ut i världen. Folk behöver hjälp! Sen finns det självklart en baksida med att resa till ett utsatt land som detta. Man får vara extremt försiktig och mest försöka smälta in i omgivningen, även om det inte är särskilt lätt när man är de enda blonda människorna inom hundra mils radie.

Jag försöker verkligen komma ihåg så mycket som möjligt av dagarna, för att kunna återberätta det här i bloggen. Men det är så svårt, för det man kommer ihåg är de faktiska sakerna som skedde och inte riktigt hur man reagerade och kände stundtals. Men efter några dagar inser man att det är omöjligt att dokumentera alla känslor och bilderna får användas som återkallare av minnet när man börjar få svårt att minnas.

Imorgon beger vi oss till ön Mindoro för att vila lite efter en väldigt intensiv, men sjudundrans rolig vecka! Vi kommer hem på måndag igen och på tisdag är det alltså dags för vårt första möte med eleverna på E. Ambada High School.

Ha det så bra allihop och tankekramar.

Gabrielle

Martina:

Fredag 13/11 kl. 22.40

Dagen började olyckligtvis inte bra för mig. Jag kände redan igår av att min mage inte var i full balans och under natten som gick har jag inte sovit så mycket. När jag sedan vaknade mådde jag både illa, hade ont i och var orolig i magen och kände mig stundvis svimfärdig. Under förmiddagen var vi inbjudna till en prisutdelning där Amcy var en av få uttagna lärare från hela landet. Jag var förtvivlad över att jag mådde så dåligt men kände att det var bättre att jag stannade på hotellet och vilade så att jag kunde åka med till Human Rights Center (HCR) på eftermiddagen. Jag fick tabletter av Gabrielle och antibiotika av Martina som också var snäll och köpte te till mig. När de andra åkt somnade jag om och sov till och från fram till halv ett – panik, vi skulle checka ut från hotellet klockan ett! Som tur var kom de andra då och vi packade snabbt ihop våra saker, checkade ut och färdades sedan i bil i ett par timmar innan vi var framme vid HCR. Varje gång jag åker bil i staden är jag lika förundrad av hur denna trafik kan fungera och gå ihop – alla hemlösa som springer mellan bilarna som ständigt köar, knackar på rutorna, räcker fram sina händer och ber om pengar eller något att äta. Man kommer inte över det, denna värld är fortfarande så overklig för mig. Och alla dessa avgaser…

På HCR fick vi träffa en kvinna som heter Brenda. Jag mådde fortfarande väldigt dåligt så Gabrielle fick stå för anteckningar och ställa frågor. Av denna anledning tog jag inte in så mycket av det hon sa, fick bara med mig en helhet. Däremot uppmärksammade jag handledar-böckerna i Barnkonventionen Brenda lade fram – tydligen finns material för arbete med Bk som används i High School och det är ju fantastiskt! Kul att upptäcka något som Sverige har att lära av Filippinerna. Dessutom gav hon oss egna exemplar av dessa böcker – generöst!

När vi var färdiga där runt fem åkte vi till det hyreshus som vi nu ska bo i fram tills vår hemresa nästa fredag – det är jättemysigt, förutom avgaserna som är fruktansvärda utanför. Vi packade bara in våra grejer och åkte sedan iväg för att äta lite – vid den här tiden mådde jag bättre men kände egentligen mig inte hungrig men visste att jag var tvungen att få i mig något. Efter maten passade vi på att handla – nu har vi ju eget kök och kan fixa frukost och så själva, det känns skönt! Kvällen spenderas nu till att skriva blogginlägg, vila upp oss, smälta och bearbeta allt vi upplevt i veckan och packa inför helgen. Imorgon bitti åker vi ut till ön Mindoro, så kan inte garantera något inlägg förrän nästa vecka…

Jag är så besviken för att jag mått dåligt idag, det är så mycket jag missat! Som tur är har jag de andra som kan berätta för mig.

För varje ny upplevelse och nya intryck blir jag allt mer tacksam för att jag får möjlighet till att genomföra en resa som denna – måste säga att det är det mest utmanande och spännande jag gjort i hela mitt liv! Manila är ingen stad jag skulle vilja bo i, men har så mycket att erbjuda – jag stormtrivs!!

Ha det bra så länge!

Stå på er!

Kram/Martina


Lorna och Amcy på prisutdelning för ”The Search for the most Outstanding reading teacher”.


Vårt "frukostbord" i köket i vårt nya hem som vi ska bo i under resten av resan.


Vi tillsammans med Miss Brenda Canapi i rummet där vi fick träffa och intervjua denna fantastiskt engagerade människa på Comission on Human Rights Center.